Recension

Vilda vägarFå pärlor i Proulx nya novellsamling

Publicerad
Annons

Med en novell som ”Brokeback mountain” på meritlistan skulle Annie Proulx egentligen inte behöva skriva något mer. Den är ett mästerverk, en hel värld infångad på tjugo korta sidor. Samlingen den ingår i, ”Berättelser från vidderna”, är dessutom mycket helgjuten. Praktiskt taget varje berättelse är som en hårt slipad diamant, fylld av levande människor och hisnande landskapsskildringar.
Att förvänta sig att Proulx skulle nå dit ännu en gång vore kanske att kräva väl mycket. Ändå var det svårt att inte hoppas på något liknande inför hennes nya novellsamling, som även den utspelas i den karga och ödsliga delstaten Wyoming i USA. Men det är med sjunkande hjärta jag tar del av novellerna i Vilda vägar.
Sju av samlingens elva berättelser kan inte beskrivas som annat än bagateller. Fem av dessa utspelar sig i den lilla hålan Elk Tooth, som trots en befolkning på endast åttio själar rymmer tre konkurrerande
barer. Här visar Annie Proulx prov på en olycklig förkärlek för skrönor med stort S, med allt vad det innebär av lägereldsstämning, bisarra typer och förment roliga infall.

Annons

I ”Tävlingen” bestämmer sig byns manliga invånare att inte raka sig på tio månader för att se vem som kan få det längsta skägget. ”Badbaljesommar” berättar om hur alla plötsligt börjar vurma för utomhusbad på bakgården och i ”Hyrda från Florida” tvingas en farmare låna hem ett par alligatorer för att få bukt med ett gäng värstingkossor.
Här finns även en del övernaturliga inslag av det fånigare slaget, som en tekanna som uppfyller människors alla önskningar och ett mystiskt hål i marken som slukar tjuvskyttar. Att författarens kärvt skimrande prosa (som vanligt genialiskt överförd till svenska av Lena Fries-Gedin) blixtrar till här och var även i dessa noveller hjälper inte det minsta. Det enda positiva är faktiskt att man glömmer dem nästan så snart man har läst dem.
Kanske har Proulx redan utvunnit allt som går att utvinna ur
Wyomings hårda mark. Kanske är hon less på sitt material. I ”Vilda vägar” liknar hon hur som helst mest de hänsynslösa metangasbolag hon skriver om, som exploaterar och förstör naturen och kör över den lilla människan. Den starka empatin från den förra novellsamlingen tycks ha vittrat bort och försvunnit någonstans på de torra och vindpinade vidderna, för att ersättas av ett slags satiriskt löje. Där hon tidigare levde och kände med sina gestalter, visar hon nu snarast en tendens att skratta lite hånfullt åt dem. Med några få undantag reduceras de till komiska figurer och original.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons