Europa – en värld som borde gått förlorad
BUDAPEST Välkommen till min kontinent. Jag börjar plåga mitt yrvakna ressällskap redan när vi mellanlandar i München. Här är vi civiliserade, förstår du, säger jag retsamt, ett rulltrappsteg ovanför honom. Vi äter med kniv och gaffel samtidigt och vi startar inte krig hursomhelst. Vi har högt utvecklade samhällsstrukturer och det finns inga oväntade hål i asfalten där man kan trilla ner och dö. Vi dricker kaffe ur porslinskoppar och vi springer inte samtidigt. Han är född i New York, av judisk börd, och jag gläds inför utsikten att få ge tillbaka för varje kulturyttring jag missförstått, alla sociala faux-pas jag utfört och varenda påstått unik delikatessaffär på Lower East Side fylld av Gefiltefish. Vi ser fram mot att ha dig som vår gäst och våra tulltjänstemän kommer inte att förnedra dig, avrundar jag som en glad OS-värdinna.
På Hotell Bristol i Wien får jag mitt lystmäte av den gamla världen. Mot en bakgrund av päronintarsia och Biedermeier svassar jag fram som en otålig Habsburg-arvtagerska – hon som så självklart äger sin kontinent – innan jag finner min plats längst in i den illa upplysta baren. Kanske satt hertigen av Windsor precis här när tanken på att ge upp ett imperium för kärleken infann sig, föreslår jag. Eller så upptogs han mest av sin kärlek till tyskarna, får jag till svar. Jag himlar med ögonen över hans tråkiga fokus på historien och fortsätter att orera om vad hertigen och Wallis egentligen ägnade sig åt på Bristol på trettiotalet.