Komplext, vackert och starkt

Det måste sägas med en gång: gästspelet ”Tshepang” från Sydafrika och särskilt dess huvudrollsinnehavare Mnecedisi Shabangu är bland det starkaste jag har sett på en teaterscen. Dramat skildrar en ökänd nyhetshändelse i landet och utgår från de berördas gatuperspektiv i Upington, Norra Kapprovinsen. Efteråt känns det som om man genom teaterns oundvikliga närhet har fått tillgång till det som massmedier missar i katastrofer: tragedins mänskliga ansikte, röster och beröring.
Ämnet kunde inte vara mer komplext. Det handlar om de våldtäkter på spädbarn som sägs ha att göra med en ryktesspridning bland traditionella doktorer i Sydafrika om att aids kan botas genom samlag med oskulder. Aidsepidemin är full av rykten och risken för missförstånd och fördomar är överhängande i Afrika såväl som här hemma. Men 20 000 dylika våldtäkter per år i Sydafrika talar sitt tydliga språk och ”Tshepang” är ett sätt att
dryfta det outsägliga på nära håll.

Det outsägliga är just vad Ruth karaktäriserar genom sin stumma roll. Hon är modern till det våldtagna spädbarnet Tshepang (som betyder ”ha hopp”) och stirrar med tom blick mot oss där hon sitter i en salthög med en liten säng bunden för ryggen. Med minimala rörelser och utan ord säger hon allt om posttraumatisk chock.
I motsats till Ruth står Simon (Shabangu) för berättandet. Och då avses berättande i afrikansk bemärkelse, där personliga anekdoter varvas med imitationer av andra, direkt tilltal till publiken med accentuerade åsikter följt av pauser för eftertanke hos åhörare, åkallan till högre makter med ironier och vitsar på nationella och lokala språk. Medan han berättar radar han upp sina skulpturer som ingen någonsin köper, hälsar på förbigående, pysslar om den stumma Ruth, jagar bort störande ungar - och håller oss trollbundna.
Jag har sett Market Theatres legend John Kani spela ut sitt register i Sydafrika, men frågan är om inte Shabangu är än mer mångsidig.