Brontës konflikter snurrar i svindlande fart

Döden hälsar oss välkomna till det hemsökta godset Wuthering Heights. Det visar sig att han – hen, för hela ensemblen får bära Liemannens skrud under föreställningens gång – är mer en huvudfigur än vad man skulle kunna ana. Året är 1771 och Mr Earnshaw har adopterat en gatpojke som får namnet Heathcliff. Sonen Hindley är skeptisk, dottern Catherine är inte lika länge kritisk. Så trillar Mrs Earnshaw av pinn, åren går och Catherine och Heathcliff blir oskiljaktiga.

I Melody Parkers bearbetning av Emily Brontës roman från 1847 förmedlas skeendena kronologiskt i rasande tempo med hjälp av textkort som anger årtal och viktiga händelser. Tonen är så spexig att jag nästan tror att Uppsalapubliken ska börja ropa efter omtag.