Michel Ekman:Det eviga sökandet efter tillfällig lättnad

Kan kompromisslös negativism fungera som ett slags glass för intellektuella?
Kan kompromisslös negativism fungera som ett slags glass för intellektuella? Foto: Galina Zhigalova/Alamy

Ett barn kan låta sig tröstas av en glass, men var kan man egentligen som vuxen finna tröst? I essäsamlingen ”Trost” tar den tyska kulturvetaren Hanna Engelmeier hjälp av författare som Rilke, Adorno, David Foster Wallace och Barbro Lindgren i jakten på solidaritet i tröstlösheten.

Michel Ekman
Publicerad
Annons

Jag besöker regelbundet min minnessjuka mamma. Det är många år sedan hon kände igen mig. Talar gör hon inte längre. Ändå sitter jag där framför hennes rullstol. Hon slumrar för det mesta men öppnar ibland ögonen och ser ett ögonblick på mig, likgiltigt eller med knipslug min. Jag pratar. Jag berättar för henne om dagliga händelser i mitt liv, påminner om barndomsminnen, rapporterar om förändringar i vädret och naturen, sådant som brukade intressera henne. För mig själv förklarar jag att min röst, som borde vara välbekant sedan så många år, kanske når henne och väcker något slags igenkännande och välbehag fast hon inte förstår vad jag talar om. Men kanske är det bara en del av sanningen. Kanske är det så att mina ord framför allt är en tröst för mig själv. Deras funktion är att överbrygga den tröstlösa tomheten som år efter år i allt högre grad omger oss, att göra de långa och sorgesamma stunderna där i hennes rum lite lättare att stå ut med, åtminstone för mig.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons