RecensionNy poesi
Lana Del Reys dikter räddas av Strages entusiasm
Nej, Lana Del Reys mjukt framviskade rim gör sig inte speciellt bra i svensk tolkning. Ändå är det svårt att värja sig mot Fredrik Strages kärleksfulla hantering av ”Violet bent backwards over the grass”.
Lana Del Rey dök upp sommaren 2011 med singeln ”Video Games” och ingenting blev sig likt i mitt liv. En trulig sylfid med Hollywoodhårsvall och den egna personan som kanvas och projektionsyta; en New York-flicka förälskad i det solblekta Kalifornien och dess 50-talsglamour. Hon klädde ut sig till presidenthustru och sjöng om att vilja dö, om att vara vacker när man gråter, om den hopplösa kärleken till hopplösa män. När det framkom att Del Rey inte var den indieartist många först trott, utan hade uppbackning av ett stort skivbolag, blev tyckarna skeptiska och ifrågasatte hennes ”äkthet”.
Men de har blivit överbevisade gång på gång. Lana Del Rey har hittat inte bara sin fanbas utan också vunnit kritikernas gillande, ja till och med hyllande. Att hon har poetiska ambitioner har varit tydligt redan från början – videorna till ”Ride” och ”National anthem” innehöll monologer över sorgsna Hollywoodstråkar; på skivan ”Honeymoon” läste Del Rey ur TS Eliots ”Burnt Norton”.