171 000 svenskar står i kö för operation

Birgitta Alenius, 73 år, bor med sin man Lars, fem trappor upp i höghuset i stadsdelen Orrholmen i Karlstad. Från den inglasade balkongen där hon varje dag trampar på sin träningscykel ser hon ut över Klarälven.

I snart ett år har hon väntat på sin knäledsoperation, men i slutet av oktober är hon uppsatt för att få en ny knäled på sjukhuset i Arvika.

– Hoppas verkligen att den blir av, sedan blir det kämpigt med mycket träning de närmaste månaderna, säger hon.

I många år har Birgitta Alenius fått kortison i sitt högra knä, men efter senaste sprutan förra hösten fick hon mest ont. Kortisonet biter inte längre och då behövs en operation mot artrosen, förklarade läkaren i Karlstad.

Remissen skickades till Arvika men där har pandemin gjort att ingreppet flyttats fram flera gånger.

– Jag har svårt att resa mig och ibland har jag mycket ont. Sova går ganska bra, men så tar jag också två alvedon varje kväll. Mitt liv har begränsats, jag kan inte plocka svamp i skogen eller spela golf som jag saknar jättemycket. Knyta skorna kan jag inte göra, har fått köpa speciella skor och måste ha käpp, för annars tappar jag balansen. Att inte kunna gå normalt sörjer jag verkligen, säger hon över en kopp kaffe vid köksbordet.

Hon trodde att det skulle gå fortare att få sin operation, men covid-19 kom emellan.

– Jag förstår ju att jag måste vänta, att andra behöver vård mer än jag just nu. Jag är tålig, men samtidigt måste man verkligen ligga på för att få hjälp. Tyvärr är väl inte alla lika bra på det som jag, säger Birgitta Alenius.

När coronapandemin slog till i mars 2020 fick sjukvården snabbt ställa om. Redan från början högprioriterades covidpatienter, akut sjuka och cancerpatienter medan annat, exempelvis mycket av den planerade vården, fick skjutas på framtiden.

Det har byggt upp en så kallad vårdskuld som bara växer, trots löften att den ska kapas så snart pandemin lagt sig. Men första veckan i oktober var det i genomsnitt bara 86 procent av alla operationer som blev gjorda jämfört med en helt vanlig oktobervecka 2019.

Så länge sjukhusen inte nått upp till hundra procent fortsätter alltså vårdskulden att byggas på.

Redan före pandemin stod 133 000 patienter i hela landet i kö till olika elektiva ingrepp, alltså operationer som inte är akuta. Den kön har nu vuxit till 171 000 svenskar samtidigt som väntetiderna är rekordlånga på många sjukhus.

Över hälften av patienterna har väntat mer än 90 dagar som är vårdgarantins maxgräns. Mest har köerna vuxit inom ortopedi, allmänkirurgi, öron-näsa-halsvården, ögonsjukvården och psykiatrin.

För några kan det handla om flera års väntan.

De regionala skillnaderna är stora. I augusti var det värst i Norrbotten, Jämtland-Härjedalen och Värmland där 60–70 procent av patienterna väntat mer än tre månader. Stockholm brukar skryta med de kortaste köerna, men faktum var att såväl Gotland, Halland och Jönköping låg betydligt bättre till.

Men egentligen är läget ännu mycket dystrare i den svenska sjukvården. När SvD borrar djupare i vårdstatistiken visar det sig att många patienter inte ens finns med på väntelistorna.

Det kallas operationskapacitet och enligt SPOR – Svenskt perioperativt register, som tar fram nationell statistik kring operationer – genomförs årligen omkring 800 000 operationer i Sverige. Så har det sett ut varje år sedan 2010.

2019 var det sista ”normala året” före pandemin. Därefter har det sedan mars 2020 fram till nu gjorts 165 000 färre operationer än normalt. Bakom den siffran döljer sig dem som av olika skäl inte sökt vård för sina symtom eller patienter som träffat en specialist men som inte satts upp på någon operationslista.

De största tappen gäller antalet operationer av knäleder och höftleder som minskat med omkring 70 procent under pandemin.

– De här patienterna finns på riktigt men under pandemin har man på mottagningarna höjt ribban för att de överhuvudtaget ska komma in på väntelistan, de är sjukare och behöver ha mer besvär nu än för två år sedan. För en del har symtomen till slut blivit så svåra att de tvingats söka akut och några har säkert också avlidit när vården inte fungerat normalt, säger Gunnar Enlund, överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala och biträdande registerhållare på SPOR.

Han påpekar att det döljer sig ett stort mörkertal när vårdkön bara ökat med knappt 40 000 under pandemin samtidigt som operationskapaciteten varit långt under den normala på sjukhusen.

Den verkliga kön är alltså betydligt värre än den officiella.

– Inom överskådlig tid kommer vi inte tillbaka till samma läge som före pandemin. Först måste vi nå normal produktion men för att börja beta av köerna måste vi upp till minst 105 procents operationskapacitet.

SvD har besökt Centralsjukhuset i Karlstad som periodvis utfört väldigt få planerade operationer – exempelvis blev ju Birgitta Alenius knäledsbyte uppskjutet och senare flyttat till Arvika.

Men produktionen har förbättrats i Karlstad den senaste tiden. Första veckan i oktober var sjukhuset uppe i en operationskapacitet på 92 procent.

– Under hela pandemin har vi nog fått ställa in ungefär hälften av det planerade för att säkra allt akut, cancervården och andra livsnödvändiga operationer. Vi har klarat oss ganska lindrigt med omkring 150 egna covidfall på IVA och har därför kunnat ta emot en hel del intensivvårdspatienter från andra regioner, berättar Christofer Lindholm, ordförande i Värmlands läkarförening när vi träffar honom i omklädningsrummet på centraloperation.

Sedan i julas har en stor del av IVA-personalen jobbat 60–70 timmar i veckan. Några nyckelpersoner är nära 416 övertidstimmar som är EU:s spärr för hur mycket extra man får jobba under ett år.

I Värmland var det jobbigast strax före sommaren då man fick ett stort utbrott av deltavarianten i flera skolor. Men det började också väldigt tidigt redan i mars förra året när det kom hem en buss med smittade ungdomar som varit i Italien.

– Då stängde vi ner nästan allt annat och flyttade om personal till covidvården, men det blev ingen stor samhällsspridning. Däremot drog vi väldigt snabbt på oss långa köer med inställda operationer.

Christofer Lindholm tycker att dialogen mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna numera fungerar bra. Men första året var det stora samarbetssvårigheter.

– Personalen bollades runt hur som helst. I början ville vi inte heller att några gravida skulle ta hand om covidpatienter men ledningen krävde att de skulle jobba till vecka 27. Det påverkade arbetsklimatet liksom att man i ett läge bara ville ge vissa en extraersättning på 200–300 kr per pass.

Politikerna har hållit sig i bakgrunden på ett bra sätt och låtit professionen sköta det mesta, menar Christofer Lindholm.

– Men för framtiden måste de ta fram en krishanteringsplan. Den som fanns i mars förra året skulle räcka max två veckor, nu har vi haft kris i ett och ett halvt år.

I stort sett kör man nu för fullt i den nya operationsbyggnaden, konstaterar Christofer Lindholm. 16 av 20 operationssalar är öppna och genom glasrutorna kan man se pågående operationer på nästan alla salar.

Samtidigt gäller det att hela tiden väja för patienter som rullas i sina sängar i korridorerna.

Men under pandemin har det gjorts drygt 10 000 färre operationer än normalt i Karlstad. Får man upp operationskapaciteten till fem procent över det normala tar det enligt SPOR över tolv år att operera i kapp det samtidigt med en normal produktion.

Men den senaste månaden har de officiella kösiffrorna sjunkit en del i Värmland, till ungefär 5 700, vilket är 1 000 fler än när pandemin bröt ut.

– Det kommer ta flera år att jobba bort, men det skulle underlätta om regionerna samarbetar mer och vi får en nationell väntelista som staten ansvarar för. Men för att fylla våra scheman behövs fler specialist­läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal, säger Christofer Lindholm.

– Det finns en bortglömd återhämtnings­skuld till personalen. Men balansgången är svår när det samtidigt finns ett tryck på att öka produktionen och jobba hårdare än normalt. Då måste regionen se till att medarbetarna känner att de blir satsade på.

Mikael Bergenheim är områdeschef för all slutenvård i Värmland och han noterar nu att köerna krymper i såväl Karlstad som Torsby och Arvika.

– De är fortfarande för långa för dem där det inte finns någon medicinsk risk. Men vi planerar att köpa upp flera hundra operationer från privata sjukhus. Vi satsar också på att både operera och ha mottagning av patienter på kvällar och helger. Mot en särskild ersättning finns det personal som kan tänka sig det.

Hur är beredskapen för att ta emot tusentals fler patienter som inte sökt vård under pandemin?

– Jag känner stor oro för de som inte sökt vård. Några kanske i värsta fall har dött. Men vi har inte sett så många som kommer med värre symtom än vanligt. Behövs sjukvård ska man söka det.

Oppositionsregionrådet Mats Sandström (S) framhåller att Värmland nästan aldrig klarat vårdgarantin och att produktionen måste höjas balanserat.

– Det handlar om att långsiktigt rekrytera personal som vill stanna. Det vore kontraproduktivt att skruva upp tempot direkt efter pandemin med befintlig personal som redan är slutkörd. Då ökar bara risken att det görs fler misstag i vården och att sjukskrivningarna ökar bland personalen.

Region Värmland styrs av Sjukvårdspartiet i Värmland (SIV), de fyra borgerliga partierna och MP. Regionrådet Marianne Utterdahl (SIV) ansvarar för sjukvården.

– Vi drog ner för hårt i början och fick väldigt långa köer, men nu jobbar vi på bra. Samtidigt behöver vi rusta oss för ett ökat söktryck från dem som avstått vård under pandemin. Det blir en stor utmaning att rekrytera personal för det har vi inte tillräckligt av i dag, säger hon.

Den nationellt prioriterade cancersjukvården är ett extra känsligt område. Tidig upptäckt av cancer är som bekant helt avgörande för överlevnaden samtidigt som den tuffa behandlingen blir kortare.

Närmare 70 000 får cancer i Sverige varje år, men under pandemin har färre nya cancerfall diagnostiserats. Under 2020 var det 6,4 procent färre diagnoser än normalt och hittills i år handlar det om 3,4 procent. Totalt ger det uppskattningsvis cirka 4 200 oupptäckta cancerfall.

Tumörerna finns men patienterna vet ännu inte om det.

– Det kommer upptäckas senare och en del har då mer avancerade stadier av sin sjukdom och behöver mer behandling än normalt. Sannolikt kommer också fler att dö, säger Hans Hägglund, nationell cancersamordnare.

Färre har sökt vård och en del screening drogs ner tillfälligt. Men för dem som fått en diagnos har behandlingarna generellt gått snabbare än vanligt. Knappast några cancerbehandlingar har skjutits upp under pandemin.

Hur klarar cancersjukvården att skala upp produktionen när patienterna blir fler än normalt de närmaste åren?

– Ser väldigt olika ut i regionerna, så vi måste samarbeta mer. Personal har jobbat stenhårt under lång tid, och vi hoppas att de orkar fortsätta, säger Hans Hägglund.

Egentligen finns gott om operationssalar på sjukhusen, det svåra är att bemanna dem. En del personal har slutat, andra är trötta efter att ha slitit länge. Trots det är nu många med och jobbar extra på kvällar och helger.

Nästan alla regioner försöker köpa vård från det privata eller skicka patienter utomlands.

– Risken är rundgång på personal när de privata köper över de bästa operationslagen samtidigt som våra vanliga sjukhus tappar kraft. Samhällsekonomiskt är det ingen bra lösning, säger Gunnar Enlund.

Tobias Wirén är chefläkare i ortopedi på vårdföretaget Capio Sverige. Även på Capios enheter har köerna blivit längre, från två veckors väntan på en knäledsoperation till omkring 90 dagar.

Men han ser ingen risk för rundgång på personal om mer vård köps privat.

– Många privata kan nog öka produktionen med ungefär 25 procent med befintliga resurser. Vi behöver också samverka mer kring vårdskulden, det finns exempel på att operatörer kommer från det offentliga och vi står för logistiken. På det viset hann vi med dubbelt så många operationer som normalt.

Köer finns inte bara till operation eller andra behandlingar. Man kan också få vänta på ett första besök hos en specialist och på undersökningar som måste göras inför en operation. Lägger man ihop dessa köer, vilket Vårdföretagarna gjort i en rapport, väntade patienterna i augusti på osannolika 644 000 insatser inom specialistvården.

Vårdköer är alltid ett misslyckande, men det behöver inte vara så, säger han.

– Privata vårdgivare kan göra skillnad, köer är ett praktiskt problem, inte ett ideologiskt. Sverige borde ha högre ambitioner med tillgängligheten, precis som med vårdkvaliteten där vi är bland de bästa i världen, säger Tobias Wirén.

Redan före pandemin var Sverige bland de sämsta länderna i Europa då det gäller vårdköer. Bara Irland och Storbritannien låg sämre till medan de var kortast i Schweiz och Frankrike, enligt tankesmedjan Health Consumer powerhouse, som vartannat år rankar vården i 36 europeiska länder.

– Väntelistor har blivit ett slags mentalt tillstånd som påverkar sjukvårdens personal och administratörer. Vi har vant oss vid att ha köer som nu vuxit under pandemin. Det finns inget land som öst så mycket pengar över vården för att korta köerna utan att få någon större effekt, säger Gunnar Enlund på SPOR.

Varför är det så?

– Vårdmiljarderna får inte användas till att höja personalens löner och pengarna når aldrig ner till golvet på operationsavdelningarna. De fastnar högre upp i organisationen. Det behövs en stor lönerevision. En nyexaminerad ska exempelvis aldrig få tjäna mer än de riktigt erfarna sjuksköterskorna och läkarna.