Tröstlöst inlägg i jobbdebatten

Arbetsamheten befordrar, som vi vet, såväl hälsa som välstånd. Dessutom hindrar den många tillfällen till synd, åtminstone om vi får tro katekesen. Men både kristenhetens och judendomens inställning till arbetet var ju ursprungligen, det vet vi också, den rakt motsatta: tvånget att i sitt anletes svett slita ihop till försörjningen är Guds infernaliska vedergällning för syndafallet. Och för antikens filosofer var det betalda arbetet förnedrande och kroppsligt nedbrytande. Platon vill skydda medborgaren från arbetets skadeverkningar. Vad skulle man annars ha slavar till?

I vår tid är arbetets kulturella status diffus och liksom svävande mellan dessa båda ytterlighetspositioner. Å ena sidan arbetslinje, å andra sidan tung straffskatt på just arbete som vore det att jämställa med rökning. Jag menar: hur ska de ha det? Å ena sidan ska heltidsarbete vara en rättighet för alla, å andra sidan ska arbetsdagen bara vara sex timmar lång. Vi både vill och inte vill arbeta. Det ger oss social gemenskap och stabil karaktär, samtidigt som det sliter ut oss i förtid och tvingar oss att bidra till det onda kapitalets övervinster.