RecensionImre Kertész 1929–2016
”Så förbannat mänskligt!”
I sin sista bok borrar sig den åldrade Nobelpristagaren Imre Kertész djupare in i de teman som präglat såväl hans liv som författarskap: antisemitismen, det egna skrivandet och det forna hemlandet Ungerns förfall.
Jag skrev en första mening till den här recensionen – om en illusionslös, åldrande författare som för pennan. Sedan letade jag fram min anmälan från 2012 av Imre Kertész dagbok ”Från Budapest till Berlin”. Till min förvåning var inledningen till den texten snarlik det jag just formulerat. Lite pinsamt. Är repertoaren så begränsad? Bara att börja om.
Men möjligen är det inte så konstigt. Under läsningen av ”Den sista tillflykten”, som också till en del består av dagboksliknande anteckningar, kändes mycket oroande bekant. Dessutom utspelar sig de båda böckerna under början av 2000-talet då Imre Kertész känner att han måste lämna hemlandet Ungern. Han upplever en tilltagande och påträngande antisemitism, tilldelas Nobelpriset i litteratur och blir plötslig berömd, diagnosticeras med Parkinsons sjukdom och dras med andra krämpor. Han har svårt att skriva, romanprojekten går i stå. Upprepar han sig?