Krönika

Kristin Lundell:Jag gråter, alltså finns jag

De sociala mediekanalerna svämmas över av tårar och ett vanligt tv-program kan göra vem som helst emotionellt utmattad, konstaterar Kristin Lundell. Men det finns som tur är undantag.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Det verkar inte gå att hejda. Som en snöboll som puttats nedför en brant och som nu nått sin toppfart. Aldrig har väl René Descartes fyrahundra år gamla konstaterande ”Jag tänker, alltså finns jag” känts mer som just fyrahundra år gammalt. För nej, det räcker inte längre med att tänka som bevis på att man finns – det måste gråtas också. Aldrig har det allmänna rummet varit så tårfyllt som under 2012. Gråt har blivit en aktivitet som med fördel görs i offentlighetens ljus. Den kontrollerade fasaden som byggdes upp för att skydda det allra innersta är riven och bortforslad. Alla hämningar är släppta, alla tabun brutna. Jag gråter, alltså finns jag.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons