Tarantino har kul och det räcker långt

17 år har gått sedan Quentin Tarantino likt en tasmansk djävul intog filmsalongerna. Debuten De hänsynslösa hade Cannes-premiär 1992 och 1994 fick Pulp fiction Guldpalmen vid samma festival. Idag är hans namn så vida etablerat att en svensk Word-stavningskontroll utan vidare släpper genom det utan markering (medan Loach, Lean, Bresson, De Sica och Dreyer alltjämt understryks av ilsket rött).

Filmhistoriskt har han – frapperande geschwint – tangerat regionen Welles-Coppola-Kubrick, vilket sticker i ögonen på en del. Den diskussionen, underblåst av moderna internetfenomen som organiserad imdb-omröstning där WALL-E och The Dark knight spöar skiten ur Cykeltjuven och Gökboet, lär fortsätta. Vi ska heller inte glömma debatten om Tarantinos förhållningssätttill sina idoler och hur skamlöst han enligt många hyllar (citerar/lånar/stjäl) i sina filmer. Vilket har lett till argumentet om att denne nördige uppkomling egentligen inte har ett enda originellt ben i sin kropp, så stor och lång den än må vara. Vilket inte kommer att förändras med Inglourious basterds, snarare precis tvärtom.