Recension
Laddat med stränghet
Ingen kan recitera dikt – egen och andras – med samma närmast demoniska behärskning som Eric Fylkeson, och har man en gång hört honom läsa adderas en extra nivå till böckerna, här senast i ”Pojkdockans dikter”, i själva verket ett urval utgivet 1985 som nu återutges. Lite udda, kan man tycka, att ge ut detta tvärsnitt från poetens dittills åtta diktsamlingar, särskilt som ett annat urval, ”Raklång på vattnet (dikter 1970–1986)” presenterades 2002. Helst såg jag att något förlag tog sig an samlade dikter av denne egensinnige och i sina bästa stunder betydande poet.
Fylkeson debuterade 1973 med ”Barnet och kriget”, tillhörde Vesuviusgruppen med Öijer och Per-Eric Söder men gick tidigt sin egen väg, på ett sätt som gjorde att han också stack ut från hela sin generation och hela 70-talet. En kort period, i den tidigaste poesin, finns en del tidstypiska och aningens daterade gester, men därpå är det faktiskt svårt att placera in Fylkeson i något decennium eller någon strömning. Inte har han egentligen heller fått några efterföljare; han är kanske för särartad.