Varningar triggar kränkthetskultur
En självcensurerande universitetsvärld gör att studenterna infantiliseras i stället för att utmanas intellektuellt, menar Mick Hume i boken ”Trigger warning”. Vi tycks bli alltmer lättstötta, men hur klokt är det att tumma på yttrandefriheten i finkänslighetens namn?
Skylt som anvisar yttrandefrihetszonen på Texas Woman’s University.
Det är i sanning en effektiv utgångspunkt som den brittiske journalisten Mick Hume har hittat för sin bok ”Trigger warning. Is the fear of being offensive killing free speech?”. Tidpunkten är den 15 februari i år, platsen ett kafé i Köpenhamn. Inna Shevchenko från den ukrainska feministiska gruppen Femen – berömd för att genomföra sina protester topplöst – berättar om hur hon och tecknaren Charb – redaktör för tidningen Charlie Hebdo – tillsammans kämpat för yttrandefriheten: ”Jag är väl medveten om att varje gång det blir tal om den här verksamheten så kommer folk att säga: ’Visst handlar det om yttrandefrihet, men ...’” Här, mitt i meningen, blir hon avbruten av skottlossning. En dryg månad efter attacken i Paris har islamister slagit till i Köpenhamn.