Recension

ChicagoUngdomlig speliver hos gamla jazzrockare

Chicago som spelade för et utsålt Cirkus hade inte varit i Sverige sedan 1976.
Chicago som spelade för et utsålt Cirkus hade inte varit i Sverige sedan 1976. Foto: JESPER FRISK/ROCKFOTO
Dan Backman
Publicerad
Annons

Det märks inte riktigt att veteranbandet Chicago existerat i över fyrtio långa år. När de åtta männen – tre av dem har varit med från början, ända sedan starten som Chicago Transit Authority 1967 – framträder för ett fullsatt och jublande Cirkus ger de mer intryck av att vara unga, hungriga och spelsugna än gamla, mätta och trötta. Den koppärriga västkustmannen Bill Champlin ser visserligen rätt bister och kufisk ut där han sitter bakom sina klaviaturer, men när han får på sig en gura och kliver fram i tre nummer som solosångare är den musikaliska gnistan inte att ta miste på.

Gladast av dem alla, och det vill inte säga lite, är trummisen Tris Imboden. Han är ett stort leende hela tiden när han frenetiskt, men med känsla och osviklig precision, attackerar sitt trumset. När han en timme och en kvart in i konserten får tid och utrymme för ett i sammanhanget obligatoriskt trumsolo blir det dock ovanligt meningslöst, dels för att alla trumsolon per definition är meningslösa, men mest för att han ändå spelar en så framskjuten roll i musiken.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons