Recension
Vrede och magi i vindlande debut
Det hörs ekon av Monika Fagerholm och Aase Berg då Malin Axelsson, ny chef för Radioteatern, romandebuterar med ”Anropa” – en surrealistisk bok om en kvinna som vill skriva men i stället umgås med apor. Eller är det kanske män?
Människan ropar ut i världen i hopp om att någon ska höra och svara. Att anropa denna någon är både mer uppfordrande och desperat. Det är en enträgen bön, ett envist påkallande av uppmärksamhet. Jaget i Malin Axelssons debutroman ”Anropa” vänder sig tröstlöst men ihärdigt till ett ”du” boken igenom. Till en början är det där duet relativt okomplicerat för läsaren: det är någon kille som jaget sett utanför en kyrka och förälskat sig i. Han är förkroppsligandet av hoppet om något annat och bättre än resten av den här världen; han är föremålet för hennes kärlek trots att de aldrig ens bytt några ord. Successivt laddas dock detta ”du” med ett osäkerhetsmoment. Vem är det hon ropar på, egentligen? Jag ser mig om över axeln – ingen där. Är det mig hon menar?
Fast vi måste börja från början. En kvinna, författare och skribent, framlever sina dagar i ett hotellrum, i en form av självvald exil från sitt gamla liv. Skriva ska hon göra, skriver gör hon inte så mycket. En liten cigarrrökande apa dyker upp och drar med henne ut på stadens gator, introducerar henne för andra apor – ett helt apgäng – och de slår följe i såväl uteliv som inne på kvinnans hotellrum. Malin Axelsson är dramatiker, regissör och numera konstnärlig ledare för Radioteatern, så att hennes debutroman har en något teatralisk ton är inget att förvånas över. Hon bygger sin roman på surrealistiska premisser, med en konstant obehaglig stämning och med det obegripliga och undflyende som nav. Det öppnar för en rad möjliga tolkningar.