Bra skildring om hur det känns att bli förälskad
Hon är tjejen som alla hackar på, med miserabla hemförhållanden. Han är ensamvargen som helst inte gör något väsen av sig. Deras kärlekshistoria är den bästa på länge.
Ibland när jag läser böcker är det som att de påhittade personernas känslor i böckerna smittar av sig. Om huvudpersonen i boken är ledsen kan jag gå omkring en hel dag med en sorgsen klump i magen, utan att det egentligen hänt mig något som är det minsta sorgligt.
Om huvudpersonen i boken är glad kan jag komma på mig själv med att sitta och fånle på tunnelbanan, fast jag egentligen har haft en rätt kass dag själv. Som läsare är det här det bästa jag vet. För när det händer vet jag att boken jag läser är riktigt, riktigt bra.
När jag läser den här blir jag kär. Först i boken, och själva läsupplevelsen, så där så jag inte vill slita mig från boksidorna, och börjar oroa mig för att sakna ”Eleanor & Park” när den är slut. Sen i människor runt omkring mig. Till och med fjärilarna i magen smittar av sig!
Det var länge sedan jag läste en bättre skildring av den allra första kärleken, och hur det känns att bli förälskad.
Berättelsen utspelar sig i Omaha under 1980-talet, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel i boken är Eleanors, och vartannat är Parks. Eleanor är ”den tjocka rödhåriga tjejen” som är ny på skolan, en hackkyckling med miserabla hemförhållanden. Hennes styvpappa misshandlar mamman, hennes syskon är kuvade, de har inga pengar, knappt någon mat, och Eleanor har just på nåder blivit tillåten att flytta hem igen efter att ha varit utsparkad i ett år.
Park är den ”tysta, halvkonstiga, asiatiska killen” som lever i en fin villa med sin medelklassmamma och pappa, som kämpar med att ta sitt körkort, men som annars mår helt okej. Så länge han slipper göra något väsen av sig.
De hamnar motvilligt bredvid varandra skolbussen på hennes första skoldag. I flera veckor sitter de bara där och håller käften, och försöker låtsas som att den andra inte finns. Men sen märker Park att Eleanor tjuvläser hans serietidningar över hans axel, och sakta, sakta börjar de kommunicera genom serietidningarna.
Det säger fortfarande ingenting, men Park kollar på Eleanor innan han bläddrar, för att se att hon hunnit läsa färdigt. Hon nickar nästan omärkligt. En eftermiddag lägger han fyra serietidningar på hennes säte, som hon får låna hem. En annan dag räcker han över ett kassettband med musik som han fått för sig att hon skulle gilla.
Till sist börjar de le mot varann när de får syn på varandra på morgonen. Och efter det är det som att det inte går att stoppa dem.
Det är två världar som krockar, två liv som ser helt olika ut på pappret, två människor med skilda erfarenheter och sår som ska försöka funka ihop och hitta ett sätt att förhålla sig till varann. Det är naturligtvis inte lätt. Men det är väldigt, väldigt fin läsning som Rainbow Rowell skapat.