Recension
Mer sorgset än uppsluppet
I sin förra film, Spirited away, bjöd Hayao Miyazaki på ett fantasteri som fick de tappade hakorna att falla ned i ett gemensamt jätteklonk. Japanska drakar och demoner tampades med västerländska häxor och trollkarlar i en aldrig tidigare sedd sagoblandning. I den stod Miyazaki för så väl originalidé som manus och regi. När han nu återkommer i Det levande slottet är inramningen mera konventionell. Så bygger den också på en bok av den engelska fantasyförfattaren Dianne Wynne-Jones.
Filmen utspelar sig i en europeisk 1800-talsstad som glatt blandar franskt, engelskt och tyskt. Formellt leds landet, där staden ligger, av en kung, men i verkligheten är det häxor och trollkarlar som styr. Huvudpersonen är liksom i förra filmen en flicka, Sophie, som av misstag hamnar i konflikten mellan den olyckliga fågelmänniskan Hauro och den kluriga Ödehäxan. Sophie har oturen att förvandlas till en gumma av Ödehäxan, men turen att få jobb som hembiträde i Hauros levande slott. Vanna Rosenberg ger fin röst både åt den förundrade flickan och den ampra gumman Sophie. Johan Ulveson gör den levande elden Calcifer, som driver slottet, till en rolig side kick. Medan den förtrollade Hauro aldrig får riktigt liv i sin utslätade skönhet. Själva det levande slottet får åtminstone mig att associera till Per Åhlins Dunderklumpen i sin gemytliga klumpighet, även om det går på fyra ben i†stället för två. Förutom att röra sig kan slottet förvandla sig till helt vanliga hus på utsidan och så att säga osynligt smälta in i grannskapet.