När den brittiske filosofen Jeremy Bentham ritade sin berömda struktur Panopticon föreställde han sig den som en fysisk byggnad. Principen var en byggnad, till exempel ett fängelse, med celler placerade i en cirkel där vakterna hade full insyn från ett rum i cirkelns mitt. Vakterna observerade inte alla celler samtidigt men kunde när som helst se rakt in i en cell. En viktig del av designen var att fångarna själva inte visste när de var övervakade. Det skulle innebära att de snart började uppföra sig som om de alltid var det. De övervakade sig själva, vilket med tiden förändrade inte bara deras beteenden utan även deras moraliska värderingar. En lycklig Bentham beskrev uppfinningen som ”en ny metod för att tillskansa sig tankens makt över tanken, i en aldrig tidigare skådad omfattning”.