ANNONS
Scrolla ner till SvDScrolla ner till SvD

Recension

Svitjods undergång och Sveriges födelse

Sveriges vagga à la Lindström

SVERIGES födelse Det är underhållande och elegant när bröderna Lindström, Henrik och Fredrik, ger sig in i den infekterade debatten om Sveriges vagga. Men någon ”tredje ståndpunkt” i ämnet, som de säger sig representera, är det knappast frågan om.

Dick Harrison
Publicerad

Under kalla kriget fanns det i Sverige ett antal intellektuella - av sina fiender beskyllda för att vara sovjetvänner i förklädnad, kryptokommunister - som hävdade en ”tredje ståndpunkt” i stället för att hålla på endera av de båda supermaktsblocken. Tredje ståndpunkten har inte fått något vackert äreminne. De som är födda efter 1970 vet knappt att den har existerat. Med detta i bakhuvudet hoppar jag till när jag på sidan 28 i Henrik och Fredrik Lindströms bok Svitjods undergång och Sveriges födelse läser att de intar en ”tredje ståndpunkt” i den infekterade frågan om Svearikets vagga, det vill säga grälet om det var svearna eller götarna som skapade det svenska riket. Har vi att göra med en radikalt ny tes? Eller är bröderna Lindström snarare krypto-västgötar, alternativt krypto-upplänningar?

Låt mig säga det på en gång: jag är intill döden trött på frågan om Svearikets vagga. Läs
2006 års upplaga av Historielärarnas förenings årsskrift, och ni förstår varför. Huvuddelen av debattörerna är benhårt övertygade om sina åsikters absoluta korrekthet och vägrar acceptera alternativa tolkningar. Dessutom är källbristen så stor att hypoteser kan lanseras av vem det vara månde - ofta uselt underbyggda, förvisso, men svåra att motbevisa.
Det är alltså med visst illamående som jag öppnar bröderna Lindströms bok. Men jag hämtar mig snabbt. Boken är riktigt bra. Prosan flyter elegantare än i mången populärhistorisk konkurrentbok, inklusive undertecknads. Genom att dra in språk- och dialektforskning (vilket jag antar är Fredriks bidrag till brödraprodukten) förnyar de historieforskningen. Den viktiga diskussionen om skillnaden mellan rike och välde och om kungamaktens betydelse under äldre medeltid är bra. Lägg därtill att boken är rolig. Att jämföra kung Knut Långe med en ekonom som med dämpad entusiasm accepterar att bli revisor i en bostadsrättsförening är kanske inte korrekt (vi har ingen
aning om hur dämpad Knuts entusiasm var) men definitivt roande (sidan 126).

Laddar…