Recension

Mina päronMed lika delar beska och värme

Jan Lumholdt
Publicerad
Annons

Här är en fransk film för vänner av ”fransk film”, något som med tanke på landets fylliga produktion (200–300 per år) kan representera månget lynne, men som nog främst handlar om karaktärsdrivna berättelser för vuxna, gärna med lika doser drama, komedi, värme och beska i mixen. De görs i Frankrike som ingen annanstans, särskilt inte USA (som för den skull inte heller skäms för sig på området) och här är ett galliskt praktexemplar.

”Päronen” i titeln är det strävsamma (och inte så lite sträva) paret Olga och Jacques. Han har nyligen drabbats av en stroke, hon styr hans grönsaks- och alkoholintag med järnhand och måttlig framgång. Medan Jacques plockar svamp med bästisen Jean (och njuter diverse strängt förbjudna fröjder) är Olga ute och gör världen bättre. Vi möter henne i färd med att spöa upp en våldsam man i ett äktenskapsgräl med resultatet att hon arresteras (mannen är polis). Den som får hämta ut henne är Maxime, parets son och berättelsens egentliga huvudperson.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons