Recension
Finurlig charm i text och bild
Lotta Olssons berättelse är briljant i sin enkelhet, Maria Nilsson Thores bilder stilrena och med precision i blickar och ansiktsuttryck, skriver Åsa Warnqvist.
Jättemyrsloken är inte glad. Han har kommit på att han skiljer sig från mängden, att han är ”konstig”. Men vännen hasselmusen får honom att inse att det egentligen är något bra. Vem vill vara som alla andra? Det är tråkigt, försäkrar hon. I glädjeyran över denna insikt får jättemyrsloken en idé: han ska arrangera en tävling för att utse det konstigaste djuret. Framför sig ser han förstås sig själv som vinnare.
Till opartisk domare utnämner han hasselmusen. Men hon är en driftig gnagare. Lite väl driftig visar det sig, och snart har hon tagit över hela tävlingen. Med hjälp av nätet – skogsvarianten alltså, ett gigantiskt spindelnät – går hon ”ånn lajn” och skickar ut informationen om tävlingen lite längre bort än jättemyrsloken hade tänkt sig.