Spotify fylls av motståndsmusik
Strömningstjänster har blivit en dominerande distributionsform för musik. Samtidigt protesterar allt fler artister mot den låga ersättningen. De listigaste gör motstånd med hjälp av bluffmusik som lurar systemet.
På senare tid har de av oss som äger en iphone eller ipad uppmanats att uppgradera vårt operativsystem. Det händer titt som tätt; nu är det iOS 8.4 som gäller. I vanliga fall är det få av oss som bryr sig om sådana uppdateringar, men med just med iOS 8.4 förhåller det sig annorlunda. Med detta operativsystem lanserar Apple nämligen sin nya musiktjänst Apple music. Den fungerar visserligen ännu inte överallt; tjänsten finns dock i ett första steg i 100 länder. Apple music är gratis i tre månader, och tjänsten är alltså helt integrerad i Apples mobila operativsystem.
Det ryktas att Apple närmare sig 900 miljoner itunes-konton, som alla har ett kreditkort kopplat till sig. Företagets ambition med Apple music är att 100 miljoner av dessa itunes-användare ska registrera sig som prenumeranter – i jämförelse har Spotify cirka 20 miljoner betalande användare. Risken är med andra ord överhängande att Sveriges stolta exportsuccé inom en snar framtid blivit passé.
Om det kan man nu bara spekulera. Vad som framstår som hyperintressant i sammanhanget är de sätt som datalogisk systemarkitektur blivit närmast ett med de medier som vi konsumerar i strömmande format. Med Apple music är det som om mjuk- och hårdvara är en och samma sak – tjänsten finns per automatik hos alla som äger en Apple-produkt. Integreringen av Apple music i operativsystemet antyder inte minst hur oerhört komplex det strömmande medielandskapet blivit, där även musik nu hanteras som vilken data som helst.
Samtidigt är det ekonomin som styr, och den är fortsatt tämligen enkelspårig – det gäller att tjäna pengar. Lanseringen av Apple music kommer dock förmodligen initialt leda till att bolaget förlorar pengar, eftersom nedladdningsmarknaden av köpmusik (i framför allt USA) fortsatt är omfattande, även om den succesivt minskat. Det stora problemet för musikbranschen är att strömmande musik reducerar innehållets värde. Man kan räkna på olika sätt, men egentligen räcker det med att påminna sig om att en låt kostar 12 kronor på iTunes, medan ersättningsnivåerna för strömmande musik ligger på i genomsnitt fem öre per spelad låt. ”The internet will suck all creative content out of the world”, som musikern David Byrne sinistert påtalat. Rapparen Jay-Z:s lansering av den strömmande medietjänsten Tidal hade just som syfte att höja de löjligt låga ersättningsnivåerna till artister.
I frågan om strömmande medier framstår musikbranschen därför som kluven. Å den ena sidan har tjänster som Spotify stävjat den illegala fildelningen, därtill har Apple Music potentialen att verkligen etablera strömmande musik som global default. Å den andra sidan rasar musiker återkommande över minskade intäkter; häromdagen rapporterades exempelvis att Prince drar tillbaka all sin musik från alla streamingtjänster (med undantag från Tidal). Inte ens Apple har varit immun mot sådana invändningar. När självaste Taylor Swift (som tidigare plockat bort all sin musik från Spotify av snarlika skäl) protesterade mot att inga ersättningar skulle utgå under provperioden av Apple music – ja, då var till och med denna företagsgigant tvungen att backa.
Men om musik för Apple, Spotify, Tidal och andra aktörer idag först och främst är distributiva dataströmmar – då kan musik förstås också betraktas som kod från ett artistperspektiv. En av de mest intressanta förändringarna av medielandskapet för närvarande är därför hur innovativa kreatörer anpassar sig till en ny strömmande medielogik.
Att format påverkar innehåll är allmänt bekant; medieteknik är aldrig neutral. Men frågan är om det finns mediespecifika uttryck som explicit passar strömmande musiktjänster? Det är ännu svårt att svara på, men diskussionen kring de låga ersättningsnivåerna hänger samman med de sätt som datalogisk form alltmer kommit att förhålla sig till estetiskt innehåll. Att Apple music införlivats i själva operativsystemet är därför illustrativt, inte minst eftersom Apple ofta betraktas som ett teknologiskt modeföretag.
Ett annat exempel är hur artister försöker dra nytta av och undergräva de ekonomiska spelregler som (för närvarande) gäller i den strömmande mediekulturen. Det handlar här inte om elakartade tekno-crack, utan mer om en sorts kulturellt artistbefrämjande hack – ofta utförda med glimten i ögat. Funkbandet Vulfpeck lanserade exempelvis förra året albumet, ”Sleepify”, som fans uppmanades att sätta på repeat under nätterna. ”Sleepify” innehöll dock bara tystnad; alla låtar – kongenialt betitlade ”Z” till ”Zzzzzzzzzz” – var 31 eller 32 sekunder långa, detta eftersom ersättning för en spelad låt på Spotify först utgår efter att musiken pågått i mer än 30 sekunder. Enligt beräkningar skulle 800 strömmar under en natt genererar ungefär fyra dollar till Vulfpeck.
Spotify lät ”Sleepify” ligga kvar några månader, men valde sedan att förbjuda albumet. Händelsen fick viss uppmärksamhet; streaming fraud blev ett begrepp, och andra band som Brado Popcorn spelade in ”A tribute to Vulfpeck’s Sleepify” med 31 sekunder distat (o)ljud. Automatgenererad robotmusik har varit ett annat sätt att lura medietjänsternas algoritmer. Att distribuera musik, ljud eller oljud – vad som de facto betecknas som musik är här flytande – till strömmande musikplattformar är faktiskt inte speciellt svårt, i synnerhet inte om man använder innehållsaggregatorer man betalar för.
I ett pågående forskningsprojekt som undersöker den strömmande mediekulturen som ett slags svart låda, har jag själv och några kollegor med snarlika experiment kunnat visa att det är ganska enkelt att underminera streamingtjänster med såväl egenproducerad ”musik” som bot-genererade spelningar. Andra artister har också plagierat varierande former av automatproducerad musik, som exempelvis den excentriske Matthew Farley – som själv spelat in 14 000 låtar. Farley är sin egen musikfabrik, och han skriver mängder av sånger om de mest prosaiska ting: ”Sport music songs” (39 låtar om stora idrottsmän), “We are running out of food to sing songs about” (90 låtar om mat som tagit slut) etcetera. Farleys största hit är den pubertala, ”The poop song”, och han har kallats nätets störste ”music spammer” eller ”click bait star”. Samtidigt lär han tjänat omkring 20 000 dollar på sin musik.
Den här sortens lek med själva distributionsplattformen kan dels betraktas som en kritik av låga ersättningsnivåer till artister, dels utgör de spralliga upptågen olika sätt att skapa uppmärksamhet. För precis som i den digitala domänen är uppmärksamhet den stora bristvaran också på strömmande musiktjänster. På Spotify finns faktiskt fyra miljoner låtar som aldrig någon lyssnat på. Surfar man in på sajten Forgotify.com kan man spela någon av dessa otaliga, levande döda zombie-låtar. Denna ständigt svällande musiksamling av ohörd musik är också en av anledningarna till att sajter som burnerbrothers.com gör goda affärer genom att sälja bot-tjänster i form av falska följare, gillanden och spelningar. När musik blir data – följer klickfisket med.
Att förhålla sig kritisk till den här typen av manipulerad marknadsföring framstår för många som självklart. Det är oetiskt att boosta popularitet på automatiserad väg. Samtidigt använder sig sådana digitala marknadsstrategier bara av de kodade möjligheter som finns. Det är därför upp till var och en att gilla falska följare – eller inte. Det är emellertid svårare att avfärda de aktivistiska musikhack som uppmärksammar (och försöker ändra på) de erbarmliga ersättningsnivåerna som präglat streamingtjänster för musik, i synnerhet när det gäller oetablerade musiker som försöker få verksamheten att gå ihop ekonomiskt.
Nyligen uppmärksammade den amerikanska elektronikaduon Ohm & Sport detta faktum med sin applikation Eternify. Tanken var att använda Spotifys öppna musikdata, och på artificiell väg öka royalties genom att uppmana användare att loopa valfri låt i 30 sekunder – i evighet. Under en aktivistisk paroll (”music streaming’s virtually worthless for artists. But we can change that”) lanserades applikationen Eternify, bara för att någon dag senare stängas ned av Spotify.
Bandet Ohm & Sport har på den nedsläckta sajten eternify.it framhållit att strömmande musikplattformar baseras på en affärsmodell som vilar på gratis arbetskraft. Eternify var därför ett enkelt redskap som skulle ta tillbaka initiativet och framhålla ett artistcentrerat alternativ där musiker verkligen skulle få betalt för det innehåll de producerat. Det enklaste sättet att åstadkomma detta var att manipulera spelmekanismen på Spotify; olagligt javisst – men ohederligt?
I en tid när strömmande musiktjänster tar över, men artister får för lite ersättning, kan man därför skönja konturerna av ett slags motståndets digitala estetik. I Ohm & Sports fall handlade det visserligen också om att på ett smart sätt lansera ett nytt album, men jag är övertygad om att vi kommer att se mer av snarlika musikhack av programmeringskunniga musiker som tröttnat på att inte få betalt. Än så länge rör det sig om fenomen på marginalen – men mediehistorien lär att medieteknologier över tid alltid påverkar uttryck. Givet den debatt som idag förs om ersättningsnivåer till artister är det därför ingen vild gissning att strömmande musiktjänster framöver i ökande utsträckning kommer att påverka musikens estetiska utformning – och det på en rad underfundiga och listiga sätt.
