RecensionVårens konstutställningar 2018
Sonja Larssons målningar så precisa att det svindlar
Varje färgstreck är som varp och inslag i en väv. Sonja Larssons målningar påminner Joanna Persman såväl om Agnes Martin som Kasimir Malevitj, spröda och kraftfulla på en gång. Dessutom anar hon en tribut till förbisedda kvinnor.
Enkla på ytan, komplicerade i grunden. Sonja Larssons abstrakta målningar är som en kryptisk skrift med ett dolt meddelande. Här finns regler som styr och mönstren som upprepas. Detta motverkar inte skönheten. Skönheten finns i själva regelverket. Måleriet är färgtrådar som i en väv, ett flätverk eller ett system. Det är vackert som en matematisk formel. Som om den abstrakta konsten var en lovsång till den abstrakta vetenskapen.
Sonja Larssons hantverk är så precist att det svindlar. Även små knutar i den finmaskiga väven tycks ha sin estetiskt givna plats i helheten. Som avsiktliga fel i perfekt icke-perfekta och exakt oexakta persiska mattor. Målningarna liknar varandra och är ändå helt unika. Som Penelopes svepduk som på nytt vävs om efter att den revs upp om natten. Spröda som Agnes Martins skapelser och kraftfulla som Kasimir Malevitjs kvadrater. De stora formaten i det långsmala gallerirummet skapar en känsla som om vi befann oss mitt i ett kalejdoskop bland färgade glasbitar och pärlor i symmetriska kompositioner.