KrönikaReaktioner på valresultatet
Den somaliska rösten i riksdagen
Okänd för de allra flesta, både inom och utom Miljöpartiet, lyckades Leila Ali Elmi ändå ta sig in i riksdagen. Hur gick det till? Mycket tack vare en framgångsrik personvalskampanj riktad mot somalier i Göteborg.
Demokrati | Etnisk röstning
Leila Ali Elmi var relativt okänd för andra miljöpartister, både i hemstaden Göteborg och på riksnivå. Därför blev det en nyhet: här är doldisen som kryssar sig förbi de lokala favoriterna. Elmi stod på plats 21 på listan men tog sig förbi alla andra, även före favoriten Emma Nohrén, som hade suttit i riksdagen för partiet från 2014.
När det stod klart att Leila Ali Elmi kryssats in började en del på sociala medier och bloggar spekulera om att hon invalts som resultat av klanröstning. Inga belägg presenterades dock för påståendet. Den förhastade slutsatsen baserades förmodligen på att Elmi är en somalisk kvinna och att Somalia är ett land med starka klanstrukturer. Det kan inte uteslutas på förhand att något sådant har förekommit, men det är en så grov anklagelse att man bör ha rejält på fötterna innan man slänger ur sig den.
Tyvärr har efterspelet handlat mest om hur fel dessa relativt marginella röster hade. Den mer intressanta historien handlar om vad vi faktiskt vet om hur Leila Ali Elmi fick sina kryss. Hennes valkampanj var till största delen riktad mot den somaliska gruppen, som är mycket stor i hennes valkrets, vilket jag tidigt skrev om (16/9). Måhända var hon en doldis för sitt parti och för allmänheten i stort, men inte för somalierna i Göteborg.
Av hennes Facebooksida framgick att hon har bedrivit den största delen av sin valkampanj på somaliska, mött somaliska föreningar, varit med i somalisk tv samt att hon i röstuppmaningar vänder sig till det somaliska folket. I DN visade Niklas Orrenius hur en fotbollsklubb knackat dörr för henne. Den hette tills nyligen Somalia SK och har många somalisvenskar i sina led. (DN 22/9)
När hon var med i Studio Ett sade hon att hon ville representera "orten", som ju innefattar fler än somalier (17/9). I kampanjfilmerna säger hon dock: "Jag hoppas att vi alla somalier stöttar varandra och röstar på oss som kandiderar. Vi räknar med er röst." Det ena utesluter givetvis inte det andra. I filmerna berättar hon att hon ska besöka områden med många somalier. När hon träffar dem får man se att hon förklarar hur man röstar i Sverige. Och kanske ännu viktigare: hur man kryssar just henne själv.
Läs även
Granskar man hennes Facebooksida, vilket SvD har gjort, framgår att hon sällan pratar politik (1/10). Hon pratar sällan om Miljöpartiet, eller partiets hjärtefrågor. Däremot säger hon: "somalier ska finnas i alla partier. I Sverige finns flera partier och jag har läst deras program. Och jag tycker, efter att jag har läst, att Miljöpartiet är det rätta partiet för somalier här." (SvD 1/10) Representation av somalier ges ett egenvärde. I linje med det uppmanade hon sina följare att kryssa en somalisk miljöpartist i både landstings- och kommunvalet – Yusuf Tohow respektive Abdullahi Mahamed.
Leila Ali Elmi är inte ensam om att bedriva valkampanj riktad mot en specifik etnisk grupp. Det förekommer över hela landet i olika grupper. Kandidater som driver frågor med koppling till en grupps nationalism eller etniska tillhörighet kryssas dock oftare in på lokal nivå, än till riksdagen. Att etnisk röstning har blivit en faktor i svensk politik har dock hittills flugit under radarn i den offentliga debatten, även om fenomenet under lång tid varit bekant för partierna som har behövt hitta förhållningssätt till det under många år. Men hade NMR eller AfS, som också vädjar till etniska instinkter, lyckats ta sig in i riksdagen hade det sannolikt fått större uppmärksamhet än vad som nu är fallet.
Är det ens ett problem? Inte nödvändigtvis. På kort sikt är det kanske mest en påminnelse till andra väljargrupper att mobilisering fungerar. På lite längre sikt ligger möjligen mer i vågskålen.
Inget av det Leila Ali Elmi har gjort är odemokratiskt. Att hon har lyckats entusiasmera så många människor, och dessutom i grupper som bor i segregerade områden och har lågt valdeltagande, är en bedrift. Att kampanjen till stor del bedrevs på somaliska är en återspegling av hur Sverige ser ut i dag.
Men om vår demokrati utvecklas mot att en del av befolkningen främst röstar på kandidater från sin etniska grupp, kommer andra att börja göra likadant. Det som blev tydligt med Leila Ali Elmis kampanj är att det politiska sakinnehållet inte var särskilt viktigt. Det är inte vad man vill som står i centrum med det tankesättet, utan vem man är. Om det politiska sakinnehållet blir mindre viktigt, och man i stället förväntas leverera politik som gynnar den egna etniska gruppen, kan politiken komma att reduceras till ett nollsummespel mellan etniska grupper. Det kan skada demokratin, vilket forskning från olika delar av världen visar.
Identitetspolitiken bygger på att varje kategori av människor bäst, eller endast, representeras av andra ur samma kategori. Homosexuella av homosexuella, kvinnor av kvinnor, och så vidare. Representationstanken uppmuntrar människor att känna gemenskap och lojalitet baserat på exempelvis bakgrund, i stället för på egenskaper, intressen och erfarenheter som förenar oavsett varifrån man kommer eller hur man ser ut.
Utgångspunkten för all identitetspolitik är att gemensam identitet också skapar gemensamma politiska intressen. Det behövs kvinnor för att förverkliga kvinnors intressen, det behövs svarta för att förverkliga svartas intressen och så vidare. Men i förlängningen av detta resonemang ligger också tanken att intressen inte kan vara överlappande mellan identitetsgrupper. Kvinnors intressen kan inte vara gemensamma med mäns, etniska grupper ska företrädas av sina egna, svartas intressen skiljer sig från vitas och så vidare. Med detta synsätt blir identiteten en merit i sig själv. Det leder till vad man skulle kunna kalla för en balkanisering av demokratin.
Hur mycket av etnisk röstning förekommer i Sverige? Och vid vilken omfattning blir det ett problem? Diskussionen lär fortsätta.
