Finn finlandismerna
Klyftan mellan rikssvenskan och finlandssvenskan växer i fråga om uttal, syntax och ordförråd. I självförsvar har språkmännen i Finland utvecklat en purism med rikssvenskan som absolut föredöme. Men måste inte finlandssvenskan förtvina om den ständigt stapplar på rikssvenska kryckor, och finns det inte goda finlandismer som rentav skulle kunna exporteras? Frågorna ställs och konkretiseras med en rad exempel i denna artikel av den finländske skriftställaren och litteraturkritikern Nalle Valtiala.
Ingenstans inom den svensktalande världen torde så stark uppmärksamhet fästas vid språkriktighetsproblem som i Finland. Medan rikssvensken i gemen en aning tanklöst tar sitt modersmål som något självklart – varvid vaksamheten mot yttre påverkan och inre röta slappnar i oroväckande utsträckning – ser sig den språkligt medvetna finlandssvensken tvungen till ständig vakthållning.
Trots det betydande försvaret befinner sig svenska språket i Finland på oavbruten reträtt: dels utarmas det genom kontakt med finskan, dels fjärmas det från sitt ursprung. Klyftan mellan moderland och provins vidgas ständigt; olikheterna mellan rikssvenska och finlandssvenska är numera i fråga om uttal, former, syntax, ordförråd så betydande att diskrepansen mellan låt oss säga oxfordengelska och amerikanska vid en jämförelse nästan helt försvinner. Betecknande för denna beklagliga trend är den dom som en rikssvensk besökare i Finland för en tid sedan uttalade över Hufvudstadsbladet, landets ledande svenskspråkiga organ. Enligt denna person var innehållet i tidningen högst kryptiskt: det var som att läsa ett främmande språk.
Trots medvetenheten om den kompakta övermakt som består av krympande befolkningsandel, förfinskning och allt tydligare språklig förvirring fortsätter språkmännen sitt försvar med en fasthet värdig en Leonidas. Självbevarelsedriften har hos dem utvecklat en purism som saknar motstycke i den tryggare miljön i Sverige. Med sträng blick synar de sitt språk, utan misskund hugger de bort varje provinsiellt skott från stammen. Vida mer än i Sverige anser man i Finland att språket bör likriktas sålunda att finlandssvenskan i alla avseenden (förmodligen utom i fråga om uttalet) bör rätta sig efter det rikssvenska mönstret. "Det föreligger alltså en force majeure”, skriver i denna anda professor Rolf Pipping i Språk och stil, "och målet är så viktigt, att alla andra hänsyn måste vika: den enskildes bekvämlighet, den naturliga förkärleken för hemvana uttryck, ja, till och med en nog så välgrundad övertygelse om att somliga finlandismer äro goda och skulle rikta högspråket om de kunde finna nåd för rikssvenska ögon.”
Pipping och andra finländska lingvister, inte minst Hugo Bergroth, hyser förvisso ingen tilltro till finlandssvenskans exportduglighet. Detta är knappast förvånande, eftersom det rentav brister i deras övertygelse i fråga om språkets funktionsmöjligheter i eget land, utan ständiga transfusioner västerifrån, utan oavbruten skönhetsvård. Dagens situation ger dessa pessimister i många avseenden rätt. Tyvärr försvagas språkkänslan hos finlandssvenskarna i snabb takt: den unga generationen är redan så påverkad av finskan att man inte ens av studenter a priori kan vänta sig en språkbehandling som i Sverige skulle kallas normal.
Läs även
Det är emellertid skäl att fråga sig huruvida dagens puristiska strävanden i förening med försöken att till varje pris och på varje punkt upprätthålla närkontakt med rikssvenskan utgör en tillräckligt allsidig konserveringsmetod. Rent psykologiskt har den, skulle jag tro, uppenbara brister. Från min skoltid minns jag att eleverna bestämt opponerade sig mot modersmålslärarens nitiska utmönstring av en stor del av den gängse terminologin, i synnerhet som ersättningsorden och uttrycken ofta gjorde ett främmande och artificiellt intryck.
För att ett språk skall kunna överleva krävs säkerligen mer än blott och bart negativa åtgärder, liksom också mer än ett ensidigt osjälvständigt beroendeskap. På längre sikt tror jag finlandssvenskan är dömd till atrofiering, om den oupphörligt måste stappla på rikssvenska kryckor. Det gäller för finlandssvenskarna att dels bevara vaksamheten mot onödiga och skadliga främmande intrång, dels utveckla en ny syn på sitt språk. Är det otänkbart att hysa stolthet över dess egenart? Måste de svensktalande i Finland skämmas i den mån de inte lyckas vara rikssvenskarnas papegojor? Pipping erkänner ju själv att det finns goda finlandismer, varav då denna fruktan för dem? Litet mer stolthet skulle inte skada. Rikssvenska ord och uttryck är ingalunda alltid idealiska – varför då inte ersätta bristfälligheter och fylla luckor med goda finlandismer där sådana finns! I likhet med alla levande språk utvecklas svenskan oavbrutet, och är följaktligen i behov av berikning också den: här kan väl finlandssvenskan göra samma insats som de lokala språkvarianterna inom svenska rikets nuvarande gränser. Om emellertid finlandssvenskarna efter bästa förmåga förkväver och gömmer undan sin språkliga egenart omöjliggörs varje ansats till export och moderspråket blir så mycket fattigare.
Som helhet betraktad tål finlandssvenskan förvisso ingen jämförelse med rikssvenskan. Den variant som talas i Finland är ganska fattig och styv, behäftad med talrika arkaismer, full av slappa uttryck, osäker på propositionerna och ganska svag i logiken. Det torde vara övermåttan svårt att i rikssvenskan uppleta språkliga missfoster av lika hårresande art som sku borda och sku måsta, slippa i betydelsen komma, hämta i betydelsen föra m.fl.: dylika ogräs är legio i finlandssvenskan och språkrensarna gör givetvis alldeles rätt i att bannlysa dem (med den verkan det kan ha). Emellertid består sig finlandssvenskan också med en mängd kraftfulla originella och måleriska ord och uttryck av vilka flera – speciellt sådana som saknar motsvarighet på andra håll – gott kunde exporteras till Sverige. Jag skall i det följande ta upp ett antal av de mest användbara finlandismerna, i syfte att om möjligt förbättra deras skamfilade anseende, för enkelhetens skull i alfabetordning.
En allmänt förekommande finlandism – jag har rentav påträffat den på litteraturprofessorsnivå – är attributet blodung. Den svenska motsvarigheten är purung, ett betydligt torrare ord som saknar finlandismens poetiska klang. Den blodunga Edith Södergran… vilken finlandssvensk kan väl föreställa sig henne purung?
Bortblandad är ett vältaligt ord för sinnesrubbad; bykpojke är faktiskt inte den juvenila maskulinformen av skurgumma utan betyder klädnypa, ett föga logiskt men lustigt ord. Åtminstone enligt Bergroth (som tillsammans med Björn Pettersson gett ut språkbibeln Högsvenska) drar man aldrig långsticka i Sverige, alltid lott. Funktionerna är emellertid inte identiska och termerna följaktligen inte synonyma; de kompletterar varandra och är båda lika behövliga. Detsamma gäller participet dryckesrörd. Det går bra att berusa sig utanför termen: den ena drar blankt, den andra tar till lipen.
Famndocka är i Finland ett barn, en katt eller varför inte en attraktiv ung kvinna som njuter av att få sjunka in i en kärleksfull famn. Den svenska termen kelgris har delvis andra konnotationer, också om man bortser från de biologiska aspekterna. En njutning av annat slag rör det sig om i fira brasa, ett starkt känsloladdat uttryck, i jämförelse med vilket rikssvenskans sitta vid brasan förefaller i sammanhanget mer än lovligt kyligt.
Invektiven spelar en framträdande roll i finlandssvenskan, de har ofta en rå styrka som saknar motstycke väster om Bottniska viken. Man kunde nämna flöntig, vilket används till omväxling med det högsvenska löjlig. Lumpen, tarvlig ersätts ofta med fnasig, vilket kommer mig att tänka på den ryska fröken som erhöll anställning vid en bank i Viborg. Det var på den gamla goda tiden och damen i fråga hade aldrig förr uträttat något nyttigt. Hon blev inte långvarig i banken; knappt hade hon infunnit sig första dagen förrän hon tände en papyross. Direktören vars luktsinne var väl utvecklat stod plötsligt framför henne och sade förmanande att det inte passade sig. Utan ett ord reste sig damen och tog sin handväska. På kundsidan av disken vände hon sig, om lutade sig framåt, sade: – Fnaasig baank, och gick.
Läs även
Personer med bristande finkänslighet skulle ha kallat damen gammalpiga – den logiskt lätt förvirrande motsvarigheten till ungkarl. Däremot var hon knappast grymt söt; det förra adjektivet används i Finland ofta som allmänt förstärkningsattribut. Bergroth ger två exempel på detta missbruk: grymt söt och grym huvudvärk. Av dessa synes mig det senare vara fullt tänkbart och jag är mycket tveksam huruvida jag bör applådera dess utmönstring.
Gå i armkrok är en finlandism med stark ställning, åtminstone i tal, betydligt vanligare än det högsvenska gå arm i arm. Detsamma är fallet med uttrycket örat går i lås, pro det slår lock för örat. Båda finlandismerna synes mig användbara, även om de självfallet inte är oumbärliga. Det är däremot verbet hopa i dess nautiska betydelse. Rikssvenskan avslöjar här en anmärkningsvärd fattigdom och måste tillgripa en term som i Finland är begränsad till landbacken: i det landet backar man en bil men hopar en roddbåt. Ett annat lika livsviktigt verb är höta, steka potatis i askan.
"Han har det huvudet på sig” vill jag gärna låta leva, vid sidan av normaluttrycket han är vid det humöret. Rent konkret kunde man väl tänka sig att det finlandssvenska uttrycket används om person utklädd till julgubbe. Det är nämligen en dylik person som besöker de snälla barnen i Finland, nästan aldrig julbocken eller jultomten. Enligt min mening är julterminologin mer logisk i det östligare landet, både ålder, storlek och ras gör den rödluvade filantropen till gubbe. Julgubben – som till låga på allt bor i fjället Korvatunturi i Finland – är omgiven av jultomtar, varför inte också en och annan julbock (ifall de sedvanliga transportmedlen renarna inte skulle räcka till).
Knulpatriotism är vanligare i Finland än lokalpatriotism. Andligen frånvarande skolbarn får latläxa: endast bagarlärlingar erhåller bakläxa. Karlar på kafferep ges sällan muntur, en rätt ordagrann översättning av finskans puheenvuoro. Resonabla personer betraktas som helt ”möjliga”, och varför inte: i Sverige godkänns ju negativformen av ordet inom samma betydelsesfär. Godtrogna individer kan man med lätthet purra palt i. Verbet i detta besynnerliga uttryck är förmodligen en kontamination av finskans puijata och den svenska motsvarigheten lura; palt är kanske en fonetisk översättning av pajunköysi, vidjeband (syöttää jollekulle pajunköyttä, ordagrant mata vidjeband i ngn). Det är emellertid möjligt att min etymologiska ignorans fört mig ut på sju famnars vatten.
Till påsken serveras i Finland memma – en kladdig massa främst bestående av malt, rågmjöl och vatten – i näveraskar, s.k. rivor. Avledningen är förklarlig, näver rivs ju från björkstammar, och den kan anses fylla ett tomrum. Det gör däremot knappast verbalsubstantivet rådd, oreda, adjektivet råddig och verbet rådda. En som i alla fall inte kommit till rätta utan är Tove Jansson, vars Råddjur är en av Muminvärldens mest charmfulla skapelser. Råddjuret bor i en kaffeburk där villervallan mycket riktigt är obeskrivlig. Man kunde kanske kalla burken en råddkopp, f.ö. en träffande benämning på en person vars hjärnkontor är lika ostädat som Råddjurets hem.
Baddräkter används sällan i Finland, simkostymer desto flitigare. Att de är helt okända i Sverige erfor nyligen en finlandssvensk dam i en stockholmsk strandshop. Upptäckten föranledde henne till följande lilla utgjutelse (hon hade väl ömma fötter): – Bästa fröken, jag badar naken men simmar i simkostym!
Läs även
När vattnet fryser över, skrinner finlandssvensken på skrinnskor, medan rikssvensken åker skridsko. Också finländska språkpuritaner har uttryckt sitt beklagande över att den lokala termen är otillåten. Den glider ju mycket bättre redan i munnen och är på allt sätt smidigare i satsbildningar; den högsvenska motsvarigheten är därtill onödigt gravitetisk.
I själva verket går det ganska vingligt till på de flesta skridskobanor. I synnerhet nybörjare ser ofta ut att slå klöver: de raglar omkring som berusade, utan att dock vara det, vilket inte minst tar sig uttryck i att de inte behöver se smågubbar. (Ser rikssvenska deliranter faktiskt bara flugor, vilket herrar Bergroth-Pettersson förefaller tro?) Småkusiner är något helt annat – kusiners barn, en term som säger mer om släktskapsförhållandet i fråga än det högsvenska syssling.
Den som åker under finsk flagg mellan Sverige och Finland och av sjöns sugning tvingas in matsalen, finner där en servering vid stående bord, en truism så god som någon. På svenska båtar sker serveringen däremot vid gående bord, vilket passar utmärkt under stormsäsongen, mindre väl om sommaren.
Därmed är inventeringen av användbara finlandismer avslutad. Med måhända en smula verklighetsfrämmande optimism uttalar jag här en förhoppning om att åtminstone några av dessa termer – vardagsmat i 330 000 finlandssvenska munnar – skall bli gemensam svensk egendom. Det är dags för Svenska Akademien att finna finlandismerna!
