Maskiner som jagMcEwans skamgrepp ger mig lätt svindel

Ian McEwan har sedan 1970-talet finslipat sin förmåga att skildra rivalitet, avundsjuka, moraliska dilemman och mänskliga tillkortakommanden. Formen där ett till synes oskyldigt avsteg från det normala amplifieras av olyckliga omständigheter och ohyggliga felbeslut är en röd tråd genom hans verk. På så sätt är “Maskiner som jag” en traditionell McEwan-roman.

Den börjar med att huvudpersonen Charlie, en 32-årig daytrader i Clapham, inleder ett förhållande med sin granne Miranda i samma veva som han köper en människoliknande robot. De är helt nya på marknaden, det första exemplet på generell artificiell intelligens, och ingen vet riktigt hur robotarna – som nästan beter sig som människor – kommer att utvecklas i samspel med sina ägare. Resultatet är ett McEwanskt kammarspel om kärlek, makt, hemligheter och lögner, kryddat med reflektioner kring medvetande och identitet. Lägg därtill en bärande rollfigur som har en fundamentalt annorlunda moralisk disposition och stora svårigheter med att lära sig förstå tillvarons mer subtila nyanser och outtalade regler, de som kommer av vår inlärda förmåga att kompensera för varandras svagheter.