”Började med stand-up för att jag var dålig på allt annat”

Från Malmö till Stockholm – via två decennier i Värmland, då Kristoffer Appelquist som arbetslös skådis började göra succé på stand up-klubbar landet runt – och jobbet som gränslös fredagsunderhållare i Svt:s Svenska nyheter.

När fattade du att du är rolig?
– Jag tror att jag var tio, kanske, för min kompis Clara sa det till mig om och om igen. ’Du är den roligaste jag vet’. Men jag var också den jobbiga. ’Vi orkar inte med Kristoffer, det blir för mycket’ kunde mina kompisar säga. Så jag var redan som barn en clown till kaffet.

Underhöll du alltid på roliga timmen?
– Nä, jag var väldigt lite i skolan. Jag hade koncentrationssvårigheter. Man skulle gå upp mitt i natten, äta lunch klockan tio, man räckte upp handen och ställde en rimlig fråga och blev idiotförklarad… Jag kunde läsa och skriva när jag började, men sen kände jag mig bara dum. Jag gick inte ens ut nian.

Kan man skämta om allt?
– Ja, men man behöver inte göra det alltid. Skämta inte om den 11 september på Manhattan den 12 september. Det är någon sorts våld man håller på med och det gäller att ha en tydlig värdegrund själv – och kunna stå för vad man gör. Att ’sparka uppåt’ är en hederskodex, men det är ibland svårt att avgöra vad som är uppåt. Jag mäter det mot om jag hade jag tålt det själv.

Ett känt klipp är ’jag hatar alla blinda’ och även om det är skämt, och kommentarerna är av olika sort, hur känns det när någon blir ledsen?
– Då blir jag ledsen. Men till och med ordföranden för Synskadades riksförbund hörde av sig om det där klippet och tyckte att det var askul. Stand up comedy handlar om ett gemensamt kontrakt: ’välkomna in i det här rummet, här får man säga vad som helst’ och så fort man lägger ut det på Facebook som ett klipp kan jag inte ta ansvar för det. Det är likadant med Svenska nyheter, ju. Man måste fatta att det är på skoj. Tar man skämtet ur sitt sammanhang kan det missbrukas. Men jag är inte rädd för att bli en nyttig idiot, jag är mer rädd för att göra någon ledsen.

Som när ni driver med någons utseende?
– Men om man själv förstärker ett fyrkantigt drag, genom att raka fram det som Edvard Riedl, då vill man ju se fyrkantig ut!

Vem skrattar mest åt dina skämt?
– Inte mina barn i alla fall, de himlar bara med ögonen. ’Men googla mig då!’ säger jag. Min sambo är rolig, hon sjunger och dansar och gömmer sig och hoppar fram. Min son håller på med stand-up och är också mycket roligare än jag. Det har alltid varit åt honom vi skrattat vid köksbordet. Han verkar vara lite mer lustdriven dessutom, inte som jag som började med stand-up för att jag var dålig på allt annat.

Du blev pappa när du var bara drygt 20, har det påverkat din humor?
– Jag tror det. Åtminstone min syn på ansvar, det fick jag ta tidigt och det har påverkat vem jag är och därmed min humor. Och det har gjort mig mer samhällsintresserad.

Hur nervöst var det att ta över Svenska nyheter?
– Jättenervöst. Jesper hade gjort det till en succé. Det var hög fallhöjd.

Hur mycket rivalitet känner du med Jesper Rönndahl? Måste du också bli utsedd till årets skåning?
– Njae, men alltså han är ju mycket trevligare. Jag är en svårare typ. Han har legat vid Lund, jag gick inte ut nian. Jag är mycket mer av en underdog, trots att jag har gjort karriär och drivit företag kommer ’obs-klass-ilskan’ fram. Jesper har ingen ilska i sig, han har inget patos alls, faktiskt.

Hur är det att skämta om aktualiteter och politik?
– Som konsekvens är jag fruktansvärt dålig på utrikespolitik. Min äldsta dotter och jag gick förbi en demonstration med chilenare i lördags och jag fattade inte varför de demonstrerade. Jag spolar förbi allt som inte är inrikes. Jag kan inget om Brexit.

Hur jobbar ni på redaktionen?
– Mycket kommer från Aktuellt. Någon kollar alltid fyran, jag försöker kolla så mycket som möjligt av Svt:s lokala nyheter. Sedan diskuterar vi. Vi letar aldrig efter nyheter om ekorrar som fastnat i en melon, vi letar efter andra vinklar på allvarliga nyheter.

Vad tycker vanliga nyheterna om era nyheter?
– Ingen aning. Vi tar deras kaffe, för de har en dyrare maskin, men annars håller vi oss undan dem.

Ena dagen anklagas ni för att vara höger, nästa vänster. Hur påverkar dina och redaktionens politiska åsikter programmet?
– Vi inspireras av Last week tonight med John Oliver som har en tydlig demokratisk vinkling och slår från ett och samma håll. På public service kan vi inte, och vill inte, det. Vi slår mot höger och vänster, mot stad och land, vi bränner alla broar som går. Och sätter en ära i det. 

Kinasketchen väckte stort rabalder. Är du sugen på något liknande?
– Drömmen är att sätta avtryck. Vårt avsnitt om det kommunala utjämningsstödet och om det skulle vara landsbygdspopulism att slopa momsen på Sven-Ingvars har setts av 600 000 och delats lika många gånger. Jag har fått massor av vänförfrågningar från kommunalpolitiker i hela landet, för att vi plötsligt är relevanta för dem. Det är mer värt än att kineser skickar bajs i min brevlåda. Men, om de vill skicka bajs har jag inga regler mot det.

Drömnyhet att skämta om?
– Drömämnen är aldrig spektakulära och målet är Dirty dancing-effekten; jag dansade hem från bion 1987 och tvingade mamma att anmäla mig till jazzdans. Så vill jag att tittarna ska känna efter mitt specialavsnitt om Lagen om offentlig upphandling.

Vem är Sveriges roligaste person?
– Suzanne Reuter eller Ulla Skoog. De har den bästa komiska tajmingen, de har botten. Och är alltid bra skådisar.

När grät du senast?
– Förra veckan och det var ingen vacker gråt. Mer en ’jag är trött och räcker inte till’-gråt. Möjligtvis på tvärbanan, och möjligtvis hade det att göra med att Winnerbäck släppt nya låtar.