Antropologen som fick skallar på hjärnan
Gustaf Retzius framställs inte sällan som en förgrundsgestalt för den svenska rasbiologin, men i själva verket påpekade han i sina studier av kranier och hjärnor att inga rasistiska slutsatser var möjliga att dra. En ny bok nyanserar bilden av en av 1800-talets mest hyllade – och hatade – vetenskapsmän.
Akvarellmålaren Egron Lundgren var genrens främste representant i Sverige under 1800-talet. Han var en resande konstnär som bland annat, med rekommendationsbrev i fickan från drottning Victoria, for till Indien för att i reportageform skildra det så kallade Sepoyupproret år 1857–58. Efter Lundgrens död 1875 visades en retrospektiv utställning av hans konst i Konstakademiens lokaler. Planer om att ta ett steg till, att skapa ett svenskt akvarellmuseum, diskuterades i samband med utställningen och förebilden fanns i England där National Gallery föredömligt samlat William Turners verk. Tanken var att det svenska akvarellmuseet skulle inrättas i Villastaden, norr om Humlegården, men tanken rann ut i sanden efter att Lundgrens kvarlåtenskap donerats av släkten till Nationalmuseum.