RecensionNya filmer
Tarantino kan inte längre berätta koncentrerat
Quentin Tarantino bjuder på en oformlig säck med smågodis i ”Once upon a time... in Hollywood”. Leonardo DiCaprio och Brad Pitt är betagande att se tillsammans, men nästan varenda scen i filmen ropar förtvivlat efter åtstramning.
Vad ska vi ha berättelser till? Tja, med de historier vi berättar kan vi knåda själva historien en omgång till, skriva om den, drömma oss en bättre värld där rättvisa råder och onda gärningar bestraffas, gärna hårt. Quentin Tarantino är ofta inne på det spåret. Vi såg, exempelvis, hur ett judiskt terrorband sköt Adolf Hitler i små smulor för tio år sedan i ”Inglourious Basterds”. Det innebär möjligen inte att Förintelsen blir så särskilt mycket mindre förfärlig i den verklighet som dokumenteras i historieböcker, men Tarantino funderar fortfarande i samma banor. Filmen och filmandet blir därigenom någon sorts tröst, får man förmoda, en fristad där man själv bestämmer och där man flyttar runt sina egna tennsoldater som man själv vill.
Jag kan inte helt avstå från att framhålla den kontrafaktiska sidan av ”Once upon a time… in Hollywood”, den är så till den grad iögonfallande, men jag kan heller inte gå in på detaljer utan att förstöra nöjet för de många beundrare som kommer att vallfärda för att se Tarantinos nionde film, eller som helt enkelt bara är ute efter en trevlig kväll med raffel och en hink popcorn.