Tv skapar allt färre traditioner
TV-KRÖNIKA. Grisfötterna håller på att försvinna från det svenska julbordet, säger en måltidsforskare i Gomorron Sverige dan före dopparedan. Hur många är det för övrigt längre som vet vad ”dopparedan” syftar på?
I gårdagens SvD läser jag att tittarna i allt högre grad sviker Kalle Anka på julafton. Det ökade utbudet av tecknad film, splittringen med alla olika kanaler, jo men det är ju självklart. Man kan inte förvänta sig att dagens mediebombaderade barn ska hetsa upp sig över en timmes tecknad film på samma sätt som deras svältfödda föräldrar en gång gjorde. Malena Janson, barnfilmforskare och min kollega här i spalten, har säkert helt rätt när hon säger i samma artikel att Kalle och hans vänner nog kommer att ta ner skylten för gott så småningom.
Inga grisfötter och ingen Kalle på julafton, vart är världen på väg egentligen? Själv är jag uppväxt med bådadera, men måste ärligen säga att jag inte ägnar mig åt någon av dem i särskilt större utsträckning längre. Men på denna årets mest traditionstyngda dag finns det ändå anledning att fundera lite över tv:s roll i att skapa traditioner. Idag är det väl nästan bara Melodifestivalen och valvakan som samlar människor kring tv:n på det där gamla sättet.