Recension

Swedish building tradition - now and then och Nytt verk under arbeteÖstberg avslöjar vårt vaneseende

Ola Johansson
Publicerad
Annons

Med ”En svensk trilogi” (2003- 2004) har Jens Östberg etablerat sig som en av vårt lands främsta performancekonstnärer. Inte för att han behöver ett fack. Östberg är förstås redan hyllad som koreograf och dansar ledigt mellan scenkonstgenrerna, men eftersom det råder ett skriande behov av angelägen performance i och framför allt om Sverige, är det som sådan man kan motivera vidden av verkets kvaliteter.
Den tredje delen är inte riktigt klar, men det pågående arbetet visas nu upp för publik på Kilen i Kulturhuset. Den går under arbetsnamnet ”Propaganda” och har premiär på Pusterviksteatern i Göteborg i november. Samtidigt har de tidigare delarna kunnat ses på nytt.
Den första delen, ”Swedish bilding tradition - now and then” hade premiär på Perfect Performance-festivalen förra året och
visar Östberg själv som föredragshållare om svensk arkitekturhistoria medan Jonas Lind sköter overheaden.
Den gymnasiala framtoningen med svengelska uttal (alla talar engelska) och de torftiga beskrivningarna av stilepokerna åskådliggör en svensk foglighet inför historicitet och genrer.
Då och då bryts likformigheten med poetiska uttryck (efter istiden låg landet kvar som ”en skadad älskare”) och ängsliga värdeomdömen (1900-talets folkhem lovade bostäder för alla, men vi släppte genom tyskarna till Norge under kriget).

Den förtäckta nationalismen ges en rakare kritik i trilogins andra del, ”En svensk tiger”. Här förtätas eklektiska scenarier och konstgrepp med tydliga influenser från internationella favoriter som Jan Fabre och Wooster Group.
Samtidigt sker klockrena nedslag i nationalhistoriska dilemman som fortfarande undertrycks i skolundervisning och kulturliv, inte minst om Sveriges bedrägliga neutralitet och hemmablindhet.
Uttrycken sker frontalt utan stöd i gamla påhitt som fiktivt
illusionssökande och dramatisk handling.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons