Få en glimt av galenskap i Galärparken

En virrig farfar, en pappa som tillåter allt och en liten kille som äter 73 kanelbullar om dagen. Tillsammans kommer de i en röd, blå och gul skåpbil. Parkteaterns ”Loranga, Masarin och Dartanjang” har urpremiär i dag.

Lina Kalmteg
Publicerad
Annons

Lugnet i den stekheta solen i Galärparken på Djurgården i Stockholm avbryts av en skrikande skåpbil. Den svänger runt och ställer sig så att Vasamuseet skymtar i bakgrunden. Barnen som sitter på filtar på det kliande gräset skrattar åt en tjock pojke i röd fotbollströja. Musiken sätter igång, publiken applåderar och snart förvandlas skåpbilen till ett hus med grönmålad skog och en pool på taket. På taket dansar en man i gula shorts och en giraffhals sticker ut från ett fönster. Det är Frontalteaterns ”Loranga, Masarin och Dartanjang”. Titelnamnen spelas i tur och ordning av Filip Alexanderson, Mathias Lithner och Martin Hassselgren. - Tänk om Loranga vore en hund. Vem skulle mata honom då? undrar Masarin högt. - Jag! ropar en liten röst ur publiken. Ur huset kommer nu ett helt koppel tigrar. Pjäsen regisseras av Ellen Lamm. Hon har varit med på Parkteatern förut när hon för två år sedan regisserade ”Enough rope” av Dorothy Parker. Senast satte hon upp sin egen föreställning ”Tildas Hus” på Dramaten. Hon är uppvuxen med Barbro Lindgrens bok ”Loranga, Masarin och Dartanjang” som kom 1969. Fast egentligen inte så mycket med boken, som med Toivo Pawlos inspelning på kassett. - Jag kan den nästan utantill. Jag har tänkt länge att jag ville göra den och att föreställningen skulle vara nästan som en lekplats. Och som en lekplats känns det när killarna på scenen spexar runt. Till musik och utan musik. De stannar upp och Loranga med sin röd-svartrandiga tehuva på huvudet tycker att det är matdags. Men det är inte ärtsoppa eller leverkorv han vill trycka i sin son. Han vill äta något som går snabbt, som inte behöver stekas eller kokas. - Det blir väl glass som vanligt, med kaviar, säger Masarin. - Hur har jag kunnat få en så snillrik son! utropar Loranga. Det blir fart i benen och pappa och son dansar runt med glasstrutar med kaviar.

Annons

Som många andra gillar Ellen Lamm Barbro Lindgrens bok för att den har ett anarkistiskt tilltal. - Den är ett ifrågasättande av det normala. Jag träffade så många excentriska människor när jag var liten och pjäsen har fått mig att tänka att det nog var bra. Nu är jag mer glad för att jag fick träffa sådana som inte var helt normala. Jag hoppas att pjäsen ska ge barn en liten glimt av en sådan galenskap. Länge trodde hon att hon skulle ha svårt att frigöra sig från inspelningen, men så fort de började var det Frontalteaterns röster som gällde istället. Fast när hon lyssnade på bandet nu i helgen insåg hon hur nära boken det ändå hade slutat. - Ett tag tänkte vi att vi skulle improvisera fram vår egen text mer. Men så konstaterade vi att det inte går, Barbro Lindgren säger det hela tiden bättre. På scenen blir nu Masarin och Loranga anklagade av polisen, bland annat för att vara konstiga och ha en giraff i sophögen. Men de hamnar inte i finkan. De leker mer tills Masarin ramlar raklång i gräset framför publiken. Han är inte död, svarar han när Loranga frågar. - Men det ringer som en telefon i huvudet på mig, säger han. Loranga tar den gråa luren inne i bilen. - Det är Gustav, jag kommer snart, hör man i telefonen. Och snart är tjyven Gustav (Alejandro Bonnet) på besök och börjar rita tatueringar med kulspetspenna på Loranga och Masarin. - Jag är världens bästa pappa, jag bryr mig inte om något, gastar Loranga. - Vet du hur många bullar jag äter per dag, frågar Masarin tjyven Gustav. - 73 stycken, svarar han själv. Hur många serietidningar läser jag per bulle? Tolv stycken, svarar han med ett nöjt leende.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons