Återbesök i kalla krigets biovärld

Under Venedig-festivalen har filmatiseringen av John le Carrés klassiska spionroman Mullvaden premiär, i regi av Tomas Alfredson. Jan Lumholdt återbesöker det kalla krigets biovärld för att se hur det hela började och varför det behöver vara så krångligt.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Innan Harry Potter, Ringen och Star Wars regerades biotoppen i decennier av James Bond. I stort sett en 007 per år gick upp 1962–74 och 1977 tog det fart igen i ett tiotal år när Roger Moore efter en lite skakig start hade etablerat sig i rollen. Vilket inte gjorde de äldre filmerna mindre populära, tvärtom. Videon hade ännu inte slagit igenom och till monopolets tv-fönster tog det minst 10–15 år innan distributörerna släppte sina attraktiva rullar som fortfarande drog stort på duk. Så en bit in på 80-talet körde man Bond som reprisbio till rungande succé.

Det var kallt krig och goda tider för fantastiska män från MI6 med licens att döda, virila, karatekunniga, martinismuttande, Savile Row-skräddade, välkonverserande konnässörer. De hade armbandsur med 101 funktioner och sportbilar med katapultstol, de besökte exotiska platser både i och bortom den fria världen, de höll huvudet kallt när sagda värld gick under om bara fem minuter och de oskadliggjorde den ondaste av ärkeskurk, ofta i sista minuten, alltid med en elegant replik. De hade också sina egna, mycket smittsamma musikteman, gärna signerade John Barry. Utöver Bond bjöd också andra internationella ”men of mystery” som Derek Flint och Matt Helm på färgsprakande om inte helt realistisk bioeskapism. Att en viss Austin Powers tog form här råder det inget tvivel om.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons