Recension

Stationshus. Järnvägsarkitektur i SverigePå spåret efter den tid som flytt

TIDSTYPISKT Stationshusen längs de svenska järnvägarna berättar en egen historia om moderniseringen av landet. Tom Hedlund har läst ett praktverk om tågstationernas arkitekturhistoria och nya översikter över järnvägarnas utbredning och de lok som rör sig på spåren.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Ute på landet var järnvägsstationen en gång bygdens samlingspunkt. Tågen som kom och gick förband den egna lilla världen med den stora. Stillheten efter kvällens sista tåg, igenkännlig för många i en nu glesnad äldre generation, beskriver Sture Axelsson nostalgiskt i en dikt: ”Väntsalsdörren är stängd, de trampande fötterna tystnat. / Rosor på tegelvägg slockna med lyktans ljus.”

Det okända lantliga stationshus som Axelsson här låter oss skymta byggdes förmodligen någon gång kring förra sekelskiftet, då man på allvar började uppföra stationer i sten också på landet, där trä dittills hade varit det vanliga byggnadsmaterialet. Gunilla Linde Bjur, professor i arkitektur vid Chalmers i Göteborg, berör detta bland mycket annat i det faktaspäckade praktverket ”Stationshus. Järnvägsarkitektur i Sverige”, där hon sammanfattar sina mångåriga forskningar i ämnet.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons