Recension
Författarskap som går i cirklar
När man tar sig in till Kristian Lundbergs trakter vid norra infarten av Malmö, slås man av övergivenheten; hur snabbt detta moderna Malmö blivit omodernt. En gång i tiden var motorvägen med omgivningarna som leder in till staden självklara symboler för modernitet och framsteg, nu har staden rusat vidare, i sin fortsatta iver att bygga sig ur alla sociala utmaningar. Kvar står då områden som Segevång, förr ett modernistiskt mönsterområde, nu ett blottat monument över ett svunnet folkhem och ett av Sverigedemokraternas starkaste fästen i staden.
Den övergivenhet som vilar över dessa gator finns också i Lundbergs berättelser och dikter. Så är det också i nya boken ”En hemstad”, som har underrubriken ”Berättelsen om att färdas genom klassmörkret”: ”Jag skall försöka att förklara. Vi var fattiga. Vi levde på bidrag, handlån, allmosor. Och aldrig kom min far och knackade på dörren. Min mor var ett törne. Aldrig var vi kvar på en och samma plats, hela tiden på flykt, hela tiden i rörelse. Aldrig kom vår far. Staden.”