Recension
Lysande studie i ren ondska
MAJESTÄTISKT Välskrivna dialoger, gott skådespeleri och dramatiska ögonblick av förlösning. Fjärde säsongen av ”Game of thrones”, med premiär måndag, lär bli seriens höjdpunkt med lika delar skönhet och salt, skriver SvD:s Thomas Engström.
”Game of thrones” är ett monster. Även om man bortser från produktionsapparatens omfång gör enbart mängden intrigförgreningar och miljöskiften serien till tidernas mest hämningslösa tv-spektakel. Stundtals känns det som om rutan ska sprängas i bitar av pur, otämjd storslagenhet. Från söderns klarblå ökenrosor till muren av is i norr, från de blodröda lövträden mitt i snöyran till järntronen av hoptryckta svärdsklingor i den kungliga huvudstadens livsfarliga myller – här har vi vackrast tänkbara fond till våldsammast tänkbara äventyr. Besten har nått sin fjärde säsong, och trött är den inte.
Handlingen har tre övergripande moment: först och främst rasar ett blodigt inbördeskrig om tronföljden i landet Västeros. Här får vi följa ätterna Stark och Lannister (inspirerade av Englands ärkefiender under Rosornas krig på 1400-talet, ätterna York och Lancaster). Ett växande problem för alla sidor i kriget är att uråldriga monster håller på att vakna till liv uppe i norr, där det finns en vaktstyrka som utsätts för allt hårdare prövningar. Söderöver bedriver samtidigt en landsförvisad kungadotter sin tålmodiga kampanj för att återvända till Västeros och lägga under sig tronen – ett hopplöst företag om det inte vore för en sak: hon har just satt tre drakar till världen.