Lyckan är en sällsam fågel (La Consolante)Gavalda ger omfattande och poetisk lektion i lycka

Det tycks mig som om fransmännen ständigt är på jakt efter lyckan. Så också arkiktekten Charles i
Anna Gavaldas nya roman
Lyckan är en sällsam fågel , en underbar titel jämfört med originalets ”La Consolante”.

Charles, som drabbats hårt av meddelandet ”Anouk är död”, ger sig i chocktillstånd efter en trafikolycka ut på en vansinnesfärd för att leta efter Anouks grav. Av en tillfällighet blir han inbjuden till en gård ”med tretusen kvadratmeter tak, en å, fem barn, tio katter /… / massor med ärr, en gem, piskor, en minibegravningsplats, fyra ugnar /… / ett stall från 1700-talet”. Eller är det alls ingen tillfällighet? Har den döda Anouk på något sätt sitt finger med i spelet?