Recension

Mun mot munMun mot mun

Två år efter prisade Om jag vänder mig om är Björn Runge tillbaka med ett svart relationsdrama där en familjs kamp för att nå fram till sin tonårsdotter står i centrum. Resan från beckmörker till en strimma av hopp går via några alltför behändiga genvägar, men skådespeleriet är i toppklass.

Publicerad
Magnus Kreppers rollfigur får det att krypa i kroppen på en med sin kallsvettiga stirrighet och sitt manipulativa skitsnack.

Magnus Kreppers rollfigur får det att krypa i kroppen på en med sin kallsvettiga stirrighet och sitt manipulativa skitsnack.

Annons

Vissa filmer (och för all del romaner) är utmärkt väl lämpade för utläggning i artikelform; de sysslar med någorlunda intressanta idéer om exempelvis samhälle eller kanske relationer som det är tacksamt och litet stimulerande att resonera kring. Fast själva filmen kan i många fall vara hur bagatellartad som helst, ett pliktskyldigt utförande av ett koncept som såg kul ut på papperet men som aldrig börjar andas och leva.
Med Björn Runges Mun mot mun är det precis tvärtom. Skulle man försöka reducera den till någon sorts allmängiltig problematik eller ett ärende, står man där med en vissen bukett med banaliteter i stil med att föräldrar måste engagera sig i sina tonårsbarn och att ovårdade relationer har en tendens att dö. Och möjligen även att heroin är dåligt för karriär och familjeliv.
Men här bankar den hårdaste pulsen i svensk film, och berättelsen lever i varje liten del tack vare en närmast ursinnigt allvarsam och kompromisslös gestaltning på alla plan.

Magnus Kreppers Morgan, pundare och hobbyhallick, får det att krypa i kroppen på en med sin kallsvettiga stirrighet och sitt manipulativa skitsnack. I inledningsscenen sitter han i en skamfilad bil och försöker frenetiskt beveka den 17-åriga Vera (Sofia Westberg) att gå iväg för att fiska torsk och gno ihop nästa fix åt honom.
Hans fraser är lika ihåliga som en rödgul trumpetsvamp, men de fungerar, och iväg går hon. För Vera är Morgans variant av kärlek bättre än ingen kärlek alls, till och med efter det – eller kanske i än högre grad efter det – att han med våld har tvingat på henne jungfrusilen.
Men har hon ingen familj att gå till? Jo, det är just det. Mun mot mun intresserar sig mindre för Vera och hennes missbrukarproblematik än för det tomrum hon har lämnat efter sig hemma i radhuset. Kring detta svarta hål utspelar sig en vardag färgad av ångest, skam och dämpad desperation.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons