RecensionSvD Kultur rekommenderar
Mästerverket vibrerar av oro
Först tre år efter hennes död publicerades katalanska Mercè Rodoredas mest fulländade roman, ”Döden och våren”. Berättelsen om den namnlösa byn där våldet ständigt hägrar tecknar en mörk bild av människans fångenskap, men visar också betydelsen av att betrakta livet med öppna ögon.
En gång i tiden klövs ett berg och föll över en flod. Floden fortsatte att flyta under berget, rasande över att tvingas slå emot de klippblock den fått som tak och det var så byn uppstod: ur jordens stora obehag. Med tiden utvecklade byns invånare en sed som innebar att någon av männen varje vår måste fara med floden under berget för att säkra byns existens efter de våldsamma vinterstormarnas framfart. De steg ner på den ena sidan och sköljdes ut på den andra. Ofta fick de sina ansikten vanställda eller till och med bortslitna mot de vassa klipporna på vägen, men det var så det skulle gå till. Inget annat sätt var tänkbart.
Historien om den besynnerliga byn på berget i den katalanska författaren Mercè Rodoredas roman ”Döden och våren” berättas stillsamt och svalt, nästan oberört, av en namnlös pojke. Geografin är enkel och omedelbar som i mytens eller barnets sinnevärld. Platserna heter sina mest framträdande egenskaper – Höga stenarna, Låga stenarna, Ranunkelkällan, Träbron – och på samma sätt är det med människorna. De har inga namn, kallas styvmodern, herremannen, fången, smedens pojke, och tillsammans med traktens hästar, fjärilar, blommor och träd framstår allt levande som likställt med vartannat; som om allt, såväl människa som natur, egentligen bara är olika former av ett och samma lätt kusliga ämne.