RecensionDans

D and ATröst med hypnotiskt vacker lovsång till livet

Miguel Duarte, Riley O’Flynn, Endre Schumicky och Joseba Yerro Izaguirre virvlar likt löv i ”Kites”.
Miguel Duarte, Riley O’Flynn, Endre Schumicky och Joseba Yerro Izaguirre virvlar likt löv i ”Kites”. Foto: Tilo Stengel

Neuroser i en suggestiv ljudvärld och frihetskänsla med risk för krasch – Göteborgsoperans danskompani rör sig virtuost i två olika koreografers barndomsvärldar.

Loretto Villalobos
Publicerad
Annons

Något de två verken som presenteras i Göteborgsoperans dubbelkväll ”D and A” har gemensamt är att de båda koreograferna, norske Alan Lucien Øyen och belgisk-franske Damien Jalet, tar avstamp i barndomsminnen. Kanske är det ett tecken på rådande tillstånd när en flerårig pandemi satt framtidsprojektionerna under prövning – vad är då bättre än att blicka tillbaka?

I Alan Lucien Øyens ”Oblivion” sker detta med psykoanalytiska förtecken. På scenen avtecknas konturerna av en lekplats, eller kanske är det en fotbollsplan, en park, eller en äng? Åsmund Færavaags scenbild med föremål i böjd mässing öppnar för många associationer, liksom fondväggens oregelbundna rutnät som kan vara en vägg som täckts av barnteckningar lika mycket som ett flerfamiljshus. Liksom de två tidigare verken uppförda på Göteborgsoperan, ”If we the shadows have offended” (2015) och ”Kodak” (2016), är ”Oblivion” ett texttungt verk där fragment av minnen vävs ihop med rörelse – så virtuost utförd av Göteborgsoperans danskompani. Resultatet är en drömsk berättelse om stundernas flyktighet som sipprar ut i glömska men som ändå etsat sig fast i form av neuroser.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons