Kärleken gror bortom begärets murar
Vad vet nunnor och munkar som lever i celibat om kärlek? En hel del, visar det sig. I en ny bok åskådliggör sociologen Mikaela Sundberg hur klostret ingjuter en helig betydelse i vardagslivets göromål och skapar beständiga band – en tvättvikandets lågintensiva gemenskap.
Den här vintern pågår, ovanligt nog, en kulturdebatt om kristen tro. Uppenbarligen finns ett nyväckt intresse både för Gud och för hur vi ska förstå kristendomens roll i samhällslivet. Sökandet dyker upp i den unga litteraturen, i SR:s Filosofiska rummet och i dagspress och låter oss möta en djuplodande kult(ur)form som besjälar och släpper in ljus i en hårt rationaliserad värld. Samtalen har kretsat kring hur religionen fyller själens hålighet, hur kyrkorummens välvda takbågar lindrar en existentiell oro och ger jaget en djupare resonansbotten. Inte längre en individkväsande auktoritet alltså, eller ett opium för folket – snarare ytterligare ett livstilsval som bekräftar vår individualitet medan vi fortsätter att söka efter meningen med allt.