KrönikaVeckans bästa vin
Sverige älskar amarone
Appassimento, ripasso och amarone har tagit kommandot på den svenska vinlistan med viner som älskas och hatas med samma frenesi. Som vanligt är originalet bäst.
Amore Maserati
Italien leder överlägset på den svenska vinlistan. Vi dricker dubbelt så mycket italienskt vin som från Frankrike, tvåa på listan. Skälet är den globala succé som appassimento, ripasso och amarone fått, det vill säga röda viner av torkade druvor.
Framgången har varit så stor att trendkänsliga vinkännare nu börjat vända näsan åt annat håll. Ett skäl är de avarter som bjuder ut sig under liknande namn och framställda för att förväxlas med originalet, men med simpla och förklenande metoder i syfte att lura oss konsumenter.
Fast det går ändå inte att teckna vinets värld i svart eller vitt. Visst är detta ett område där det slarvas och tänjs på reglerna, men i grunden finns också en rad klassiska viner som framställs med högsta tänkbara omsorg och ambition. Det är fusket som ska stävjas, inte vinstilen som sådan.
Det går ändå inte att teckna vinets värld i svart eller vitt.
Allra mest gäller det amarone, det vin som stått modell för oändliga kopior och lågprisvarianter, även inom det egna ursprungsområdet för denna unika vintyp. Gränserna har vidgats, tillverkningen rationaliserats och produktionen mångfaldigats.
Bara de senaste tio åren har volymerna fyrdubblats, trots att detta är ett hantverksmässigt vin som kräver både tid och hårt arbete för att nå ända fram. Numera framställs liknande viner även på annat håll i vinets värld, av helt andra druvsorter.
Detta vill Famiglie dell Amarone d’Arte, en sammanslutning av ledande vinhus i Valpolicella, motverka genom att visa på det goda exemplet. För detta tillämpar medlemmarna hårdare regler, både vad gäller ursprung, torkning och framställning, än de vinlagen kräver. En god amarone kan aldrig bli billig, men smakar därefter.
I gruppen finns både stora, välkända producenter som Allegrini, Masi, Speri, Tedeschi, Tenuta Sant’Antonio, Tommasi och Zenato, men också mindre som Begali, Brigaldara, Guerrieri Rizzardi, Musella, Torre d’Orti och Venturini. Tillsammans svarar dessa vinhus för en femtedel av hela amaroneproduktionen och lejonparten om du ser till kvaliteten.
Basvinet är valpolicella, ett härligt, lättsamt och otvunget rödvin som smakar utmärkt till både kyckling, pasta och risotto, för att inte tala om alla de smårätter som går under rubriken antipasti. I det lokala köket hittar vi dessutom klassiker som kalvlever på venetianskt vis, kalvschnitzel och långkoket bollito misto där allt samsas i en jättelik kastrull och sjuds långsamt tills köttet nästan faller sönder. Inte så vackert, men sagolikt gott.
På trettiotalet började några vinproducenter jäsa ut reciototons druvsocker och i detta ögonblick föddes amarone.
Till traditionen hör också att torka de finaste druvorna. Metoden kallas appassimento. I dag är detta en egen vintyp, men ursprungligen fick druvorna jäsa till ett sött, bitterljuvt rödvin: recioto.
Ett strålande smakprov har du i 2010 Recioto della Valpolicella Classico Venturini (579 kr, nr 79126). Visst är det dyrbara droppar, men också ett helt unikt vin med en utvecklingspotential som närmar sig det oändliga. Förr var detta en vintyp som bönderna behöll för sig själva och gömde undan för framtida familjehögtider. Drick det till gorgonzola, parmesan eller annan lagrad och smakrik ost.
På trettiotalet började några vinproducenter jäsa ut reciototons druvsocker och i detta ögonblick föddes amarone. Själv smakade jag det på vinmässan Vinitaly 1978 och ett tiotal år senare gjorde det entré här i Sverige, först genom SAS vinklubb och snart i Systembolagets dåvarande specialsortiment. Först ut var Masis Vaio Armaron, ett vin som står sig gott än i dag. Den aktuella årgången, 2011, kostar 399 kronor och är värd vartenda öre (nr 2419).
Till fördelarna med denna vintyp hör att den går att njuta redan i unga år, men lika lockande är det att lagra dessa viner. Själv har jag druckit amarone med ett halvt sekel på korken och fortfarande har jag en flaska undangömd från den legendariska årgången 1964.
Till fördelarna med denna vintyp hör att den går att njuta redan i unga år, men lika lockande är det att lagra dessa viner.
Hur äldre amarone smakar fick över 500 läsare uppleva när SvD nyligen arrangerade sex vinseminarier på höstens stora amaronefestival i Stockholm. Det dyraste vinet i denna upplevelse kostar drygt 2 000 kronor, så det blev en smaksensation att minnas för resten av livet.
Riktigt så långt sträcker jag mig inte här, men veckans vintips bjuder ändå på sex goda smakprov i stigande skala av Venetos stolthet, från valpolicellan till åldrad amarone.
