Krönika

Joanna Drevinger:Maten på tåget kan fara och flyga

Joanna Drevinger

Det är märkligt att det ska vara så svårt att få god mat när man är på resande fot. Oavsett om man reser med tåg eller befinner sig 10 000 meter upp i luften är det samma sak: Smaklös mat till överpris.

Publicerad
Annons

Den senaste tiden har jag flugit och farit en hel del. Och precis som när man är hemma så måste man få i sig mat. Det tråkiga är att ätandet, vare sig man färdas i luften eller på räls, mest blir ett nödvändigt ont. Som när jag åkte till Lyon häromsistens och blev serverad en svampig trekantsmacka mellan Stockholm och Frankfurt och en lika svampig trekantsmacka mellan Frankfurt och Lyon.

Visst, man får vara glad om man över huvud taget får något att äta ombord. Inte ens om man är beredd att betala är det säkert att det finns något ätbart att köpa. Färgglada menykort på blankt papper finns alltid, men ofta är svaret ”det är tyvärr slut” när man försöker beställa en smörgås eller sallad. Och där mat ingår i priset är det sällan den är en kulinarisk upplevelse, snarare ren bukfylla. Torrt och utan kryddor är mer regel än undantag. Och ja, jag vet att maten smakar annorlunda på 10 000 meters höjd, men det borde ändå vara möjligt att servera något bättre än det som görs i dag. Att äta på flygplatsen, i alla fall på Arlanda, är ett både dåligt och dyrt alternativ.

Annons
Annons

Det intressanta är att tågmaten är lika eländig. För några år sedan tyckte jag nog att den trerättersmåltid, då 125 kronor, som man kunde köpa i första klass hos SJ var helt okej. Nej, det var ingen gastronomisk upplevelse, men maten gick att äta och den var värd pengarna. Då stod Leif Mannerström bakom menyerna. I dag är de namnlösa och så mycket sämre. För 145 kronor fick jag i julas svartrökt bog med jordärtskocksrisotto, vilket var en skiva smaklöst kött med ris i en sörja. Rätten skulle antagligen få en italienare att gråta. Till huvudrätt serverades kycklingfilé med dragonkryddat potatismos där smaken var bra men kycklingen ack så torr. Efterrätten, kokos- och tranbärskaka, var heller inte mycket att hurra för. Och inte smakar de enstaka rätterna i bistron bättre.

Dålig mat är aldrig värd pengarna, det spelar ingen roll om det är en ostmacka för 20 kronor eller oxfilé för 300. Och att tåg-/flygbolag, kaféägare eller restauratörer tycker att det är okej att servera mat som uppenbart inte smakar bra är ett mysterium. En ännu större gåta är att vi accepterar det. Vi som konsumenter borde bli bättre på att säga vad vi tycker – skicka tillbaka det som är dåligt och inte gå tillbaka.

Jag vet, lättare sagt än gjort när man är på resande fot. Då är det liksom bara att gilla läget om man inte vill sitta med kurrande mage i flera timmar. Men det går ju att i efterhand dela med sig av sina åsikter.

Jag förstår att det inte kan bli som på det glada 80-talet när SAS serverade rysk kaviar, hummer och oxfilé i första klass. Men det borde inte vara så svårt att laga mat på bra råvaror och det skulle inte behöva kosta mer. Kanske SJ och även flygbolagen borde knyta någon känd kock till sig som kan vara med och ta fram en vettig meny. Och kanske ska man helt skrota trerätters. Jag tror inte att jag är ensam om att hellre betala 100 kronor för en bra rätt än 150 för tre dåliga.

Joanna Drevinger är Mat- och krogredaktör i SvD.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons