Näsvis samtidssatir i helgjutet samarbete

Det var bra länge sedan musikdramatiken tog plats i samhällsdebatten – så visst är det ironiskt att comebacken sker via den förhånade operetten. Operetten duger alltså i kristider, som om kalla nöden tvingar aktörer och upphovsmän till uppfinningens branter för att upptäcka värdet i nödrim, allegoriska klyschor och tillspetsad melodram. Näsflöjten är något så pretentiöst som ett inlägg i den kulturpolitiska debatten, och lyckas träffa mitt i solar plexus. En lättfotad och sparsmakat orkestrerad operett som möts någonstans i korsningen mellan Strindbergs Svarta fanor, Offenbachs Orfeus i underjorden och Sjostakovitjs absurdistiska Näsan, och hittar sin självklara form i Stina Anckers träffsäkra personregi.

Om den allmänna tron är att operett skulle vara något ofarligt så utmärks Näsflöjten bitvis av samma blandning av fars och rysare som en gång Hasse & Tage-revyerna. Så tycks det åtminstone när det sista Bernard Herrman-ekande stråktremolot (tänk mordet i duschen i Psycho) släpper greppet om den lilla kammarorkestern under Petter Sundkvist, och de Johann Strauss- och Puccini-imiterande ensemblerna och Trollflöjten-härmande terzetterna klingat ut. Och till skillnad från månget pliktskyldigt operaprojekt känns Näsflöjten som ett helgjutet samarbete, där textförfattare och kompositör brottats med materialet till sista blodsdroppen av ren och mordisk lust. Magnus Lindmans libretto – närmast en nyckelopera, om nu begreppet existerade, med repliker lyfta direkt ur Kulturutredningen – tecknar Sverige som en kulturell provins, traumatiserat av många årtionden grov vänsterflört och lätt förvirrat av senaste tidens nyliberalism. Ett Sverige dominerat av nostalgiska män som håller Kulturen gisslan (och Kulturen, rätt gissat, är en kvinna som glatt prostituerar sig i media).