Att resa i diktaturer
Under det senaste halvåret har flera folk störtat sina ledare, men upprorsstämningen verkar inte ha nått Nordkorea. Festfixaren Micael Bindefeld har just kommit hem från landet och är tagen av upplevelsen. Och då har han ändå besökt många diktaturer.
Den synkroniserade gymnastik- och dansuppvisningen Arirang firar pågår i en och en halv timme och firar Kim Il-Sungs födelsedag. Rungrado May Day Stadium är världens största arena, med 150 000 sittplatser.
Närbild av några hundra av de 120 000 deltagarna i gymnastik- och dansuppvisningen Arirang. Publiken matas med slagord och manifestationer.
Micael Bindefeld framför Kim Il-Sungs före detta presidentpalats – nu utan fönster och omvandlat till mausoleum. Ledaren är fortfarande landets president, trots att han dog 1994. Byggnaden är nästan tom, bortsett från glassarkofagen.
Fiskare vid floden Taedong.
Soldater ser man överallt – och ofta hyreshus i den här stilen.
Balken på marken markerar gränsen, som går genom huset. Det ljusa gruset tillhör Nordkorea, det mörka Sydkorea. Vakter står på post dygnet runt.
Mil efter mil med odlingar – men inte en traktor, lastbil eller skördetröska i sikte.
Spärrvakt i tunnelbanan. Det var ett märkbart avståndstagande gentemot turister i Nordkorea, ingen tittar, ingen vinkar.
Den vackera tunnelbanan utsmyckad med väggmålningar och iögonenfallande lampor.
Gröna torget i centrala Tripoli i Libyen 2009. Där var en svensexa och vi blev inbjudna att vara med och dansa och fira killen i vitt som skulle gifta sig.
Burma är makalöst vackert, ett fantastiskt land, starkt präglat av buddismen. Människorna är vänliga och lättillgängliga.
Diktaturer fascinerar Micael Bindefeld.
– Men man får skynda på nu, det finns inte så många kvar. Tack och lov.