Rätt eller fel inom konsten – här är facit
Normbrytande ska det vara, gärna konst av dubbelt förtryckta. I Maria Linds ”Konstringar” får vi äntligen veta vad som är rätt och fel i samtidskonsten. Fredrik Sjöberg recenserar boken – med viss ironi.
Opponenterna ville vädra ut all unken smörja. Det var på 1880-talet. Den tidens akademiskt påbjudna historiemåleri premierade motiv av typen ”Lokes kamp mot jättarna” och ”Visby brandskattning”, medan de unga arga hämtade nya impulser från det franska friluftsmåleriet. På Konstakademien höll man emot. Någon ordning får det väl för bövelen vara; suddiga näckrosor är för fruntimmer, här målar vi Karl XII:s likfärd, punkt.
Hur det gick vet vi och sedan dess är konsten oppositionell, för att inte säga rebellisk, och det som utmanas är framför allt makthierarkier inom själva konstvärlden. Opponenterna fick senare på nöten av modernisterna, vilkas påföljande fraktionsbildning i sinom tid ledde fram till vad som i dag heter den internationella samtidskonsten, eller DIS kort och gott. Att urskilja dess konturer är inte lätt.