Tonkonstnären som lärde av fåglarna
Många av Olivier Messiaens verk var helt eller delvis inspirerade av fåglars sång och varningsläten. Det var inte meningen att en ornitolog skulle kunna identifiera arter bakom tonkaskaderna – det var Messiaens sätt att lyssna som var det väsentliga.
Musiken, säger Mahler någonstans, får oss att glömma frågorna. Eller är det svaren? Båda påståenden är sanna. Musiken upphäver distinktionen mellan fråga och svar. Ännu en variant: musiken erbjuder former där alla frågor och svar försvinner eller kanske snarare görs momentant osynliga, upptas i en glömska där allt bevaras. Försåvida musik har ett innehåll som inte är renodlat formspel eller metafysiska (anvisade, påhittade) konnotationer (episka förlopp, sublimerade känslor, allegorier etcetera), så består det väl i vår närvaro och, mer exakt, vår uppmärksamhet. Tonsättaren Gunnar Bucht har prövat den vackra, på en gång vittfamnande och precisa definitionen att musik är ”klingande rörligt av uttryck buret rum”. Annorlunda formulerat: ljudvågor i interaktion med en exekutör/lyssnare. Det kommer an på dig, för att tala med John Cage.