Moralfilosof med rätt att ha fel
Är betyget ett omdöme om eleven eller prestationen? Det är en av många aktuella frågor som får ett lite för enkelt svar i Ann Heberleins i övrigt tankeväckande moralfilosofiska introduktionsbok.
När vi akademiska filosofer skriver våra texter, är vi alltför ofta upptagna med att bygga ointagliga intellektuella fort. Vi har fostrats i en aggressivt felfinnande seminariekultur, där oklarhet, motsägelsefullhet och överdrifter räknas som de främsta dödssynderna – där det i praktiken betraktas som bättre att på ett formellt oklanderligt vis säga något relativt ointressant, än att trevande försöka begripa sig på de dunklaste men samtidigt mest angelägna skikten av människans tillvaro. Resultatet blir inte sällan att det vi skriver får en egendomligt monologisk karaktär. I stället för att (som allas vår förebild Sokrates) vända sig till läsare av kött och blod vars reaktioner är att betrakta som genuina bidrag till ett gemensamt sökande efter en undflyende sanning, är vi så måna om att täcka varje möjlig blotta att vi hellre stänger in oss i en rustning där vi mest hör vår egen röst eka, ostört men tomt.