Recension

DemokratiPlatt drama om gråa män

Ola Johansson
Publicerad
Annons

På scenen utbreder sig en labyrint av arkivskåp och i dess irrgångar rör sig tio ängsliga män i grå kostymer och otidsenligt stora glasögon. I mitten av labyrinten sitter Willy Brandt, Tysklands förbundskansler 1969-74. De övriga grå kostymerna är mer eller mindre misstänksamma och/eller misstänkta inför varandra. En socialdemokratisk-liberal koalition med bakgrund i Nazityskland, Östtyskland och vänsterradikala fraktioner bildar regering i Västtyskland efter fyrtio års högerpolitik.

För oss som är för unga för att minnas står det genast klart att detta är en tid då både nazister och östagenter rör sig överallt bland västtyskarna, välmaskerade som spegelbilder.
Brandts fall 1974 orsakades av att hans personliga assistent Günther Guillaume avslöjas som Stasiagent. Strax innan denna peripeti är de på gemensam
semester i Norge. I en underbar scen sitter de i varsin lusekofta med en flaska whisky i ett norskt skogsbryn och spionerar barnsligt på varandra.
Guillaume (Leif Andrée) har antagit det delikata uppdraget att vara en del av regeringskretsen utan att synas. Han rör sig som en skugga i det grå kontorslandskapet, springer ärenden, kopierar papper, kallpratar, lismar - och står i ständig kontakt med Arno Kretchmann (Lennart R Svensson), länken till Stasichefen Markus ”Mischa” Wolf. Guillaumes dubbelroll uttrycks ironiskt med ständiga avsidesrepliker till publiken. Och allvarlige Kretchmann smyger omkring med en Le Carré-bok till hands. Det finns en touche av banal ironi hos alla - utom Brandt själv.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons