I 27 år var Charlotta Buxton den duktiga flickan som klarade allt på ren viljestyrka. Tills en panikångestattack i Londons tunnelbana fick henne att slungas tillbaka till barndomen då hennes mor blev svårt sjuk.
Året är 2012. Det är rusning i tunnelbanestationen vid Angel och människokroppar pressas mot mig. Lysrören blinkar gult och det luktar ytterkläder och andedräkter. Vi ålar oss genom tunnlarna, från tunnelbanetåget, mot rulltrappan – som är Londons längsta. De andra pendlarna skuffar mig framåt, upp i trappan. Vi rullar ryckigt uppåt, förbi reklamskyltar för vitamin-piller och teaterföreställningar.
Plötsligt fastnar ett andetag i halsen. Jag försöker svälja. Det går inte. Jag försöker igen, men luften fastnar i halsen som om där fanns ett lock. Jag kan inte andas. Och nu börjar det sticka och pirra i händer och fötter. Tittar jag bakåt, nedåt, så börjar det snurra i huvudet. Locket i halsen sitter kvar.